I en ledare från 27 mars är Per-Ola Olsson kritisk till det Klimatpolitiska Rådet, som i sin tur kritiserat regeringens politik. Rådet, i vilket undertecknad varit en av åtta ledamöter, påpekar att med beslutad politik förväntas utsläppen öka under mandatperioden och ansvaret för att nå de nationella målen till 2030 samt Sveriges EU-åtagande skjuts till nästa mandatperiod.
I den klimathandlingsplan som regeringen lagt fram ges få konkreta svar på hur den avser att arbeta mot 2030-målen. Regeringen hänvisar till en utredning som ska se över såväl målen som möjliga styrmedel. Direktiven till utredningen finns ännu inte på plats. Olsson har dock redan bestämt sig. Han tycker målen är orealistiska och därför bör Klimatpolitiska rådet läggas ned.
Det nuvarande regeringsunderlaget kan – om de vill – ändra eller ta bort de nationella klimatmålen för 2030. De kan i samma veva välja att lägga ned det Klimatpolitiska Rådet. Olssons hänvisning till ”demokratiska underskott” och ideologisk ”inlåsning” är därför, uttryckt på kanslisvenska, gravt missvisande! Han målar även i övrigt upp en bild som ofta saknar grund.
Enligt regeringens instruktion ska Rådet utvärdera hur den samlade politiken är förenlig med de klimatmål som riksdagen har beslutat. Även om Olsson vet att alla tre regeringspartier var med och antog dessa mål beskriver han det hela som ett röd-grönt projekt. Men Rådets kritik handlar ju i slutändan om att ingen ännu vet vilken politik dessa partier vill föra i förhållande till de mål som de själva bett Rådet att utgå från i granskningen. Oavsett vilket skapar detta osäkerhet, inte minst för näringslivet.
Rådet ska identifiera politikområden där ytterligare åtgärder behövs. Rådet har i årets rapport inga specifika rekommendationer om varken reseavdrag, kollektivtrafik, en ny vägtrafikskatt eller ett återinförande av reduktionsplikten som den såg ut innan valet (vilket Olsson insinuerar är fallet). Rapporten beskriver en del möjliga åtgärder utifrån de underlag som myndigheter levererat till handlingsplanen. Men det är ju regeringen som bestämmer, och tycker den som Olsson att åtgärderna har fel färgskala är det fritt fram att leverera egna förslag i andra färger och nyanser.
Olsson påstår sedan att Rådet inte tar hänsyn till att utsläppen fortsätter att minska, och att fokus enbart är på målen. Men hur ska man bedöma måluppfyllelse om man inte gör bedömningar av den framtida utsläppsutvecklingen? Här visar ju regeringens egna beräkningar att med beslutad politik kommer utsläppen att öka under denna mandatperiod, och framför allt i de sektorer som berörs av 2030-målen. Detta kommer att göra det svårt att nå målen, men det blir ju inte lättare av att man inte börjar i god tid.
Om regeringen väljer att följa Olssons rekommendation om att slopa 2030-målen måste den likväl förhålla sig till Sveriges EU-åtagande för samma år. Det är noterbart att ambitionsnivån i detta åtagande i allt väsentligt är lika hög som det svenska 2030-målet för den så kallade ESR-sektorn där inte minst transportsektorn ingår.
Vi ska givetvis debattera såväl mål som medel i klimatpolitiken, men det är bra om den debatten, i stället för att stämpla all klimatpolitik som röd-gröna påhitt, handlar om att förutsättningslöst och sakligt utvärdera olika handlingsalternativ inför framtiden. Det borde gynna såväl klimatet som det demokratiska samtalet.
Patrik Söderholm, professor i nationalekonomi, Luleå tekniska universitet
Ledarsidan svarar:
Söderholm försöker spela ner min kritik med skrivningar som att rådet inte ger några ”specifika rekommendationer” kring till exempel reduktionsplikten. Detta är tämligen bedrägligt då stora delar av rådets kritik mot regeringen grundas i den sänkta reduktionsplikten. Däremot delar jag Söderholms önskemål att diskutera klimatpolitik. Jag ser dock inte det fruktbara i att diskutera abstrakta mål. Jag vidhåller därför att Klimatpolitiska rådet bör läggas ner.
Per-Ola Olsson