Sveriges moderna historia (2019) av Svante Nordin. Utgiven av Natur och Kultur.
Nordin är professor i idéhistoria och gav i fjol ut boken Sveriges moderna historia (Natur och Kultur, 2019) där han beskriver de fem stora moderniseringsprojekten som ledde hit.
Varför väljer du att börja Sveriges moderna historia år 1809?
– Det är naturligtvis lite godtyckligt, men mycket börjar då. Sverige får en ny författning. Sverige får en ny kungadynasti och det inleder en 200 år lång period av fred. Men dessutom ser jag en revolution 1809–10. Den första moderniseringsrevolutionen. Det är väldigt tydligt att det är då man kommer i takt med tiden för att avskaffa den absoluta monarkin. Sverige fick även en tryckfrihetslagstiftning under den perioden. Jämfört med hur det kungliga enväldet stärktes under Gustav III år 1772 och 1789 var det modernt.
Du nämner i boken att andra världskriget bekräftade folkhemspolitiken. Hur då?
– När andra världskriget bryter ut passar folkhemsretoriken eftersom den är nationell. Redan under 1930-talskrisen vänder sig många nationer inåt. Man använder inte lika mycket av en internationalistisk retorik, utan i stället en nordisk eller svensk. Det gav en mera nationellt inriktad ekonomisk politik. Folkhemsidén passade bra till den faktiska yttre situation som Sverige hamnat i.
Varför gör du en skillnad mellan demokratimotståndet till vänster och demokratimotståndet till höger vid tiden för demokratins införande?
– De mer konservativa inom högern, till exempel förstakammarhögern, vände sig emot allmän rösträtt, men de ville ha ett konstitutionellt styre och folkrepresentation. De ville ha en monark med större rättigheter än vänstern ville, och ville ha vissa förbud mot blasfemi. Men de var anhängare av tryck- och yttrandefrihet, och ville ha en modernare rättsstat och garanterade fri- och rättigheter, såsom äganderätten. Man kan säga att de slog vakt om det Sverige som beskrivs i Hjalmar Söderbergs böcker. – Kritikerna till vänster var mycket mer radikala. De var anarkister och var emot själva idén om en rättsstat. Så småningom ville de ansluta sig till Lenin. Högerns kritik var mer begränsad och rörde om att rösträtten skulle begränsas i någon mån. Eftersom riksdagen såg ut som den gjorde var det den allmänna rösträtten som striden stod om. Det radikala absoluta alternativet till demokratin var det som fördes fram av socialdemokraternas vänster.
Finns det några historiska lärdomar om vilken påverkan coronakrisen kan ha på Sverige?
– Krisen förändrar kanske inte så mycket som man tror medan den pågår. Det är lite som tandvärk. När du får tandvärk, kan du bara tänka på den, men när den går över kommer du inte ihåg att du hade den. Om inte sådana här infektioner återkommer ständigt i framtiden, kommer coronakrisen på sikt att glömmas bort och inte förändra något särskilt.
Perioden 1809–1865 brukar annars inte uppmärksammas av historiker. Varför lyfter du fram det som ett modernt projekt?
– En linje i hela boken är att jag ofta är lite kritisk mot hur Sveriges moderna historia har skrivits. Den polemiska uppfattningen som fanns hos liberaler på bland annat Aftonbladet färgade historieskrivningen om den här perioden. Segrarna skriver historien, och den bilden blev kvar hos historikerna, trots att den är ensidig och därmed felaktig.
Du hävdar att det femte moderniseringsprojektet, globalisering och mångkulturalism, byggde på att postmoderna idéer och nyliberala idéer kunde förenas. På vilket sätt?
– Den utopi som uppstår och som blir väldigt stark efter kommunismens fall är ju tanken på en värld utan statliga gränser. Tanken på att gränserna ska upphöra till förmån för en världsmarknad finns inom nyliberalismen. Liknande tankegångar finns också inom postmodernismen. Filosofen Francois Lyotard beskriver postmodernism som de små berättelsernas ideologi. Det stora projektet ersätts med små projekt. De går in i en global världskultur. Läser man på det viset, är det fullt möjligt att tolka som att det går hand i hand med en nyliberal ideologi. Så tolkades också postmodernismen av dess gammelmarxistiska kritiker. Som de såg det var postmodernism ett av kapitalismens stadier som hänger samman med industrisamhällets avvecklande.
Var det alltså en typ av hegemoni?
– Det var en gemensam utopi för båda olika ideologierna. De idéerna hade inte kunnat bli så inflytelserika om de inte hade kunnat sammansmältas. Så var det också med folkhemmet. Man kan inte få den kraften annat än genom att smälta samman olika motsättningar och ideologier. Ta Fredrik Reinfeldt och Nya Moderaterna som exempel. När Moderaterna blev ett mittenparti, fanns inga kritiker kvar.
Idén om folkhemmet beskrivs ibland som både konservativ och socialdemokratisk. Hur hänger det ihop?
– Idéen om hemmet, familjen, folket och nationen gick väl hem på 1930-talet, och hade tidigare använts i mer konservativ och nationell retorik. Den stod i motsats till marxismen. Det som Per Albin Hansson gjorde var att ta till sig högerns retorik. I boken nämner jag hans tal på svenska flaggans dag, om den blågula fanan. Det är ett genialt sätt att införliva delar av högerns idégods i socialdemokratin. I en god familj är alla barn lika, där ser man till alla. Han kunde då också få en naturlig allians med bonderörelsen, som ju var ganska moralkonservativ.