Både Magdalena Andersson (S) och Ulf Kristersson (M) vill att Sverige ska arbeta mer som Danmark mot gängkriminalitet. Samtidigt går danska staten nu ännu längre med det som först kallades ghettolagar. Myndigheterna river flera gamla miljonprogram för att bryta segregationen. Svenska Nyhetsbyrån har träffat Susanna Birgersson, borgerlig skribent och opinionsbildare, som har bott flera år i Danmark.
Svenska politiker vill hämta inspiration från Danmark för att bekämpa kriminella gäng. Tror du att vi kommer att införa sådana danska gänglagar och kommer vi då också att kopiera danska metoder för att bygga bort parallellsamhällen?
– När det gäller brott och straff ser vi hur svenska politiker tittar på Danmark och inför hårdare lagar. Personligen är jag osäker på om det har samma effekt i Sverige. De svenska problemen med brottslighet är ju så mycket större. Men jag tror att många svenska politiker tänker: funkar det där så funkar det här.
– Däremot tror jag inte att Sverige kommer att flytta runt folk för att skapa integration. Magnituden av utanförskapet är så mycket större i Sverige. Vart skulle man ens flytta människor? Hur många fler Ronneby och Filipstad ska vi ha? Hur skulle man avgöra hur många från förorter som i stället bör bo i Vasastan i Stockholm? Parallellsamhällena i Sverige är så stora att de inte skulle absorberas av resten av landet.
På 1990-talet var Sverige och Danmark fortfarande relativt lika när det gällde segregation och brottslighet. I dag har Sverige mycket större problem. Varför har de två länderna utvecklats så olika?
– Det var ett medvetet kulturskifte. I slutet av 90-talet blev danska politiker alltmer bekymrade över segregationen, och samtidigt växte Dansk Folkeparti. De borgerliga partierna insåg att man inte kunde vinna val på klassisk borgerlig ekonomisk politik i Danmark. I stället bestämde de sig för att lägga tyngdpunkten på värderingar. Insikten var att de problem som fanns i samhället med kriminalitet och utanförskap inte handlade om brist på resurser, utan om brist på värderingar. Något även de danska socialdemokraterna kom att omfamna.
Kan man säga att hela den danska debatten och samtalet flyttades högerut i politiken?
– Det var bara i kulturfrågor och i synen på brott och straff som man flyttade sig. Jag skulle säga att det var mer en konservativ sväng. I Danmark är idén om sammanhållning viktig. Man har en insikt om att ett samhälle växer fram organiskt och kan hotas av det främmande. Trådarna bakåt till historien och tidigare generationer är betydelsefulla. Det var till exempel en viktig sak i dansk politik att införa en litteraturkanon – ett uttryck för dansk gemenskap och ett slags hyllning till den danska kulturen.
Tror du att svensk politik kommer att ta efter även i det avseendet. Kommer vi att bli konservativare och hylla gemenskapen mer?
– Jag ser inga tecken på det. De svenska Socialdemokraterna är inte alls som de danska på den punkten. Knappt ens de svenska Moderaterna är särskilt konservativa. Moderaterna har inga idéer om hur samhället ska hänga ihop. Förutom då att alla ska ha samma rätt till social rörlighet. Det är det enda Ulf Kristersson återkommer till: individens möjlighet att ta sig fram. Jag har inte hört någon annan moderat framföra några andra idéer om hur Sverige ska hålla ihop. Så att Moderaterna skulle ha blivit konservativa stämmer inte riktigt. De enda som pratar om nationell sammanhållning i Sverige är Sverigedemokraterna – och då ofta på ett lite ytligt sätt.
Sverigedemokraterna har ju en förebild i Dansk Folkeparti. Vilken roll spelar de i dansk politik i dag?
– En allt mindre roll. Dansk Folkeparti är i dag ett marginaliserat parti. Socialdemokraterna och de borgerliga har tagit över deras frågor. Man kan säga att Danmark är i ett postpopulistiskt tillstånd. De etablerade partierna har hanterat de problem som populismen vågade peka på. Det har förändrat politiken men också gjort populisterna irrelevanta.
Vi vet att många politiker i Sverige inspireras av Danmark. Men finns det inte danska politiker som ser upp till Sverige?
– Det finns enskilda danska politiker och debattörer som fortfarande ser Sverige som humanismens sista fäste i Europa. Däremot vet jag vet inget politiskt parti i Danmark som lyfter fram Sverige som en förebild. Sverige har blivit mer av ett varnande exempel.