Superfängelser kostar mer än de smakar

I Sverige är dygnskostnaden för en intagen 3 733 kronor, vilket kan låta högt i förhållande till andra länder i Europa.

Superfängelser må låta lockande men lär skapa betydande merkostander i form av minskad rehabilitering.

Superfängelser må låta lockande men lär skapa betydande merkostander i form av minskad rehabilitering.

Foto: Pixabay

Ledare2025-01-06 03:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Men enligt en utredning från Kriminalvården handlar det snarare om missvisande siffror. Sverige ligger på ungefär samma nivå som Norge och Danmark. 

För en borgerligt lagd person är det lätt att hamna i tankefällan att denna stora utgift är bortslösade skattepengar. 

Och visst finns det effektiviseringsåtgärder att genomföra. Men många förslag för att spara pengar, bland annat som att bygga “superfängelser”, är direkt kontraproduktiva. 

Personer som begår brott ska straffas. Det görs både för att avskräcka från ytterligare brott, men också som en moralisk upprättelse för offret och samhället. Men kriminalvårdens uppdrag stannar inte där – den har också en central roll i att rehabilitera intagna och minska risken för återfall.

Den svenska kriminalvårdens rehabiliteringsresultat är bland de bästa i Europa. År 2023 återföll 32 procent av dem som påbörjat frivård efter fängelsestraffet inom tre år, en siffra som kan jämföras med betydligt högre andel återfall i många andra länder. Faktorer som bättre boendeförhållanden, tillgång till utbildning och viss frihet under ansvar bidrar till att bryta brottscykeln. Dessa åtgärder kostar pengar, men det gör också kriminaliteten.

Nationalekonomen Ingvar Nilsson har tidigare räknat på hur mycket kriminaliteten kostar, och kommit fram till att en gängkriminell kostar samhället drygt 300 000 kronor om året. En enda gängmedlem som är verksam i tio år kostar alltså samhället 3 miljoner kronor. 

Minskade resurser och försämrade förhållanden i fängelset riskerar då att öka återfallsgraden och därför samhällskostnaderna. Det kan göra sparåtgärden fullständigt meningslös. 

I stället för att bygga “superfängelser” finns det en rad andra effektiviseringsåtgärder. Personer med låg risk för återfall kan till exempel övervakas med fotboja, dubbelbeläggning av fängelseceller kan bli standard, och fler utländska medborgare som döms bör utvisas. Dessutom kan en viss minskning av personaltätheten övervägas, något som Kriminalvården redan arbetar med.

Visst kan det låta lockande med “superfängelser”. Varför ska personer som begått brott få titta på TV och läsa utbildningar när man är där för att straffas? Men straff och rehabilitering är inte motsatser – de är två sidor av samma mynt. Att ignorera detta riskerar inte bara att öka återfallen, utan också att göra samhället mindre säkert och ge högre kostnader för brottsligheten i längden.