Ack, vad för en usel koja, skaldade Carl Michael Bellman i Fredmans epistel n:o 34. Sången handlar om en brand på Kolmätargränden i Gamla stan i Stockholm där Movitz bodde. En mer lokal och samtida variant skulle kunna lyda "Ack, vad för en usel stuga". Detta synes nämligen ha varit en av de vanligare reaktionerna från de inblandade i historien med de inredda sjöbodarna i Kängsö hamn.
Detta har kunnat läsas om i en rad utförliga artiklar i Kuriren nyligen. Invändingen ovan är fullt begriplig. Även en inredd sjöbod är till syvende och sist rätt långt ifrån en sommarstuga.
Det förefaller dock rimligt att detta inte är i enlighet med strandskyddsreglerna. Den frågan torde dock i alla fall vara preskriberad vid det här laget. Kvarstår gör blott möjligheten för miljö- och byggnadsnämnden att ta upp ärendena då de aldrig preskriberas i miljöbalken. Det är dock inte uppenbart att det bör göras.
Vad som också har framkommit i granskningen är att kommunen har känt till detta i över 20 år – utan att göra minsta lilla åt saken. Det är en mycket lång tid av undlåtenhet och det vore orimligt att som inblandad inte betrakta kommunens generella agerande som ett praktiskt gillande. Även att kommunen själv refererat till dem som "fritidshus (sjöbod)" talar tydligt för denna tolkning. Det är långt ifrån oväsentligt.
Det offentliga måste agera konsekvent. En politisk verksamhet får givetvis lägga om kursen. Men någon kursändring har inte skett. Inga nya beslut har fattats. Detta förefaller snarast handla om att man har ändrat sig. Och det är något helt annat. Därmed finns skäl att vara så pragmatisk som möjligt vad gäller de aktuella sjöbodarna.
Detta gäller särskilt då ingen verkar göra gällande att det på något sätt faktiskt skulle ha påverkat tillgängligheten eller upplevelsen av hamnen negativt. De enda utlåtandena om detta talar för att det har haft en positiv effekt.
Människans förmåga att försöka ordna livet så gott som möjligt omkring besvärliga lagar och regler är delvis berömvärd. Samtidigt riskerar sådana här frågor där, något tillyxat, välbesuttna tar för sig av sådant som andra inte har tillgång till att skada sammanhållningen. Därtill betydligt mer så än om inkomstskillnaderna ökar ett par tusen kronor i månaden.
Därför är det väsentligt att kommunen faktiskt står för sitt agerande. Har man de facto accepterat ett utökat nyttjande av sjöbodarna måste man tillstå detta och inte försöka rädda sitt eget skinn.