Den 29 juli mördades tre flickor på en dansuppvisning av en knivman med utländsk påbrå i Southport i norra England. Händelsen blev startskottet till stora och snabbt spridande kravaller med tydligt rasistiska inslag, där vita britter från arbetarklassen bland annat gav sig på migranter, moskéer och hotell som använts som flyktingförläggningar. Det har i sin tur triggat en våldsam motreaktion, med gäng som gett sig på britter, patrullerat med vapen och ropat “Allahu akhbar!” (Gud är störst!).
Det verkar som att det här är en slags förlängning på den konflikt som blossade upp på Irland förra året. Även där blev startskottet en attack mot små barn. Sedan dess har Irland skakats av återkommande och bitvis våldsamma protester mot invandring och islam.
I Storbritannien var det dock inte en muslim som var gärningsman, utan en kristen med rötter i Rwanda. Det kan tyckas en viktig detalj, men det har inte visat sig spela större roll i mobbens ögon. Det är fortfarande muslimerna som blivit tilldelade skulden. Det talar för att upploppen egentligen inte handlar om de fruktansvärda morden i sig, utan att det bara varit en utlösande faktor för motsättningar som redan bubblat under ytan.
Relationen mellan majoritets- och minoritetsbritterna har varit ansträngd under lång tid, och majoritetens missnöje riktas främst mot muslimerna. Relationen har blivit mer kantstött i takt med att minoriteterna blivit större och svårare att integrera, och har förvärrats av både landets brottslighet och de islamistiska terrordåden som begicks under 00- och 10-talet.
Det kulminerade i Brexit, där populistiska politiker vann omröstningen på löftet att stoppa migrationen. Dock utan att ha någon plan för hur det ska gå till när man väl vunnit. Migrationen fortsatte oavbrutet efter utträdet från EU, men man fick också en vingklippt ekonomi på köpet. Missnöjet har sedan dess varit enormt.
Nu tycks missnöjet till slut ha kokat över och resulterat i etniska upplopp. Vansinniga kravaller som går ut över många oskyldiga, och med gamar som passar på att plundra och förstöra städer i största allmänhet. Det är svårt att se hur arbetarpartiets nyvalda premiärminister Keir Starmer ska rädda situationen. Det har tillåtits gå så långt att det inte verkar som att någon av sidorna egentligen bryr sig om att man sliter landet itu.