I granskningsrapporten ”Statens insatser mot exploatering av arbetskraft” beskrivs ett skuggsamhälle där människor utnyttjas på en arbetsmarknad som inte följer reglerna.
Typexempel på arbetskraftsexploatering är utländska medborgare som lockas till Sverige mot löften om höga löner. Väl här får de arbeta långa och tunga arbetspass för låga löner, ofta i farliga miljöer. Inte sällan tvingas de betala av på lönen för resekostnaderna och för boendet, som tillhandahålls av arbetsgivaren.
Arbetstagarna som lurats hit har förstås liten eller ingen kunskap om regelverken i Sverige eller om sina rättigheter. Klagar de hotar kanske arbetsgivaren med att ange dem till myndigheterna.
Framförallt är detta brott som drabbar enskilda människor vars rättigheter och värde kränks av skurkar som skor sig på deras utsatta situation. Men det är också en typ av brottslighet som innebär en oschysst konkurrens som drabbar laglydiga företag och förstör hela marknader. Den som har ett genuint intresse att öppna vissa typer av restauranger eller starta företag inom vissa tjänstesektorer kommer inte att ha en chans. Eller som Riksrevisionen konstaterar: företag som vill verka för en god arbetsmiljö slås ut.
Trots att arbetskraftsexploatering är omfattande i Sverige är kunskaperna om den inte särskilt spridd. Svensken lunkar på och tror att facket har koll. Polisen genomför sällan kontroller av arbetstillstånd och när de upptäcker arbetskraftsexploatering följs det sällan upp. Rapporten från Riksrevisionen konstaterar att det är få arbetsgivare som fälls i domstol för att ha utnyttjat arbetskraft. På 15 år har det hänt tre gånger.
Hur har situationen fått bestå? Svaret som Riksrevisionen ser är att tillsynsansvaret är spritt över flera myndigheter: Skatteverket, Polisen, Arbetsmiljöverket, Migrationsverket och kommunernas miljö- och hälsoinspektörer. Men ingen har ett övergripande ansvar för arbetslivsbrott och ingen har uppgiften att kontrollera arbetsvillkor.
Till detta måste man som medborgare konstatera att det verkar ha saknats en politisk vilja att agera. Kanske handlar det delvis om kopplingarna till migrationspolitiken. Allt som rörde migration var länge svårt att ta i för de politiska partierna.
Riksrevisionens granskning ger ett antal förslag för att sätta igång arbetet mot arbetskraftsexploatering. Det handlar om att öka kunskapen i samhället, arbeta mer efter ett brottsofferperspektiv, göra branschvisa insatser, men framförallt om att låta en myndighet samordna arbetet. Vågar vi hoppas att regeringen sätter fart?