Eftersom Rasmus Paludans koranbränningar användes som förevändning till kravallerna har krav ställts på att han borde nekas demonstrationstillstånd i framtiden.
På grund av hur våldsamma upploppen blev, har allt fler börjat föreslå att ordningslagens bestämmelser bör användas för att stoppa nya demonstrationer. Enligt en ny Novus-undersökning vill nästan tre av tio svenskar förbjuda ”kränkande” demonstrationer.
Dessa krav innebär ett betydligt allvarligare hot mot yttrandefriheten än vi sett tidigare, och de förs fram av personer som faktiskt har stor makt i det svenska samhället.
Till exempel skrev statsvetarprofessorn Bo Rothstein i en debattartikel i Expressen att bokbål bör förbjudas. Han menar att eftersom brännande av böcker en så tydlig symbol för att vilja begränsa yttrandefriheten, skulle ett förbud mot en sådan politisk demonstration i själva verket stärka yttrandefriheten. Resonemanget håller knappast vid ens en kortare granskning.
Rothstein har blandat ihop Paludans koranbränning med faktiska bokbål, som i Nazi-Tyskland. De senare var systematiska försök att radera vissa idéer ur kulturen. Därför konfiskerades upplagor från såväl förlag, bokhandlare och bibliotek som från vanliga privatpersoner. Det var inte Paludans mål. Det tilltrasslade resonemanget speglar ändå en oroande vilja att blidka våldsamma grupper.
En vilja som även delas av Annie Lööf (C). I en utfrågning i SvD förklarar hon sig vara ”beredd att se över tolkningen av lagarna” så att fler demonstrationer kan nekas eller flyttas till andra platser. Hon menar att dessa möjligheter redan finns men att Polisen inte nyttjar dem ”i så stor utsträckning som man kanske skulle önska”. Som exempel nämner hon att en liknande manifestation som Paludan kanske inte bör tillåtas i vissa utsatta områden eller under ramadan.
Kanske har Lööf insett det groteska i en sådan hållning, då hon i efterhand förnekar att hon vill skärpa lagen. Det är förstås tekniskt korrekt eftersom hon inte föreslår några ändringar i lagtexten, men att omtolka rättsläget såsom hon sade sig beredd att göra, skulle medföra en ny rättspraxis. Det innebär att lagen i praktiken ändras, vilket Lööf som jurist självklart vet.
Trots att vi i Sverige ofta berömmer oss om att ha världens äldsta tryckfrihetsförordning, tycks de idealen inte längre vara lika självklara. Det är dags att åter ta strid för yttrandefriheten.