Mellan åren 1972 och 2008 innehade han den Skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet. I dag är han professor emeritus och kom i höstas ut med sina memoarer Minnesbilder (Daidalos).
Du har följt svensk politik åtminstone sedan 1960-talet. Hur tycker du att det går för Tidöregeringen?
– Ja, det har väl gått ganska hyggligt faktiskt. Ser man till opinionsundersökningar så är det ju alltid så, i alla fall sedan de senaste 30 åren, att sittande regeringar brukar tappa stöd i opinionen. Det har Ulf Kristerssons regering också gjort, men i mindre utsträckning än andra regeringar. Sett till att det är mellanvalsperiod är den här regeringen starkare än vad regeringar brukar vara. Så det har inte gått så dåligt. Sedan kan man diskutera olika sakfrågor men överlag har samarbetet mellan de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna gått över förväntan tycker jag.
Du har sagt att du skulle vilja se mer samarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.
– Det är mer av min personliga värdering. Att hålla ute Sverigedemokraterna tycker jag är lovvärt. Men det är svårt att bilda regering och marginalerna är små. Processen efter valet 2018 var en katastrof. Om man ska återigen få stabilitet så skulle ett samarbete mellan Moderater och Socialdemokrater vara en fast grund. Bara då blir det en tillräckligt stabil regering.
Den Skytteanska professuren är inte bara i statskunskap utan också i vältalighet. Skulle du våga recensera vältaligheten i dagens politik? Är nivån tillfredsställande?
– Den är inte så dålig som man ibland kan tycka om man bara slölyssnar till debatten. För är man lite ambitiös när man lyssnar så är det påfallande hur ofta de klassiska stilgreppen fortfarande används. Kanske är det ibland omedvetet av politikerna. Men framstående talare som Olof Palm använde retorikens klassiska grepp. Och det finns fortfarande en del duktiga talare i politiken, det vill jag nog säga.
I dina memoarer skriver du om att behovet av att forska ihjäl vidskepelse som kommer in vid universitetet. Du nämner den marxistiska teorin som ett exempel. Finns det fler vidskepelser i dag vid universiteten?
– Absolut. Hela universitetets idé är att bekämpa vidskepelser och vi har fullt sjå med det. Metoden är helt enkelt att påvisa felaktiga verklighetsföreställningar. Ideologierna handlar inte bara om olika värderingar. De olika riktningarna gör påståenden om verkligheten, om hur det faktiskt förhåller sig. Genom undersökningar kan en statsvetare ta reda på om det är sant eller falskt.
– Det finns mycket uppröjningsarbete att göra. Populismen och det som statsvetare kallar autokratiseringen, där man går ifrån liberalismen mot ett mer auktoritärt sätt att styra. Där tycker jag att man ska dra vapen och bekämpa.
Det har funnits en idé om statsvetenskapen att den ska fungera som ett korrektiv till politiken. Tycker du att den lyckas fylla den rollen i samhällsdebatten?
– Det var den tanke vi hade i min generation. Vi som var unga doktorander då inspirerades mycket av Jürgen Habermas, som ju förresten lever allt jämt. Jag tycker att vi statsvetare kommer fram i den offentliga debatten på ett helt annat sätt än för 30–40 år sedan. Så i någon mån tror jag faktiskt att vi har lyckats.
När man läser dina memoarer är det svårt att placera dig nära ett visst parti och du har aldrig varit medlem i något riksdagsparti. Men du berättar att du en gång var med i dåvarande konservativa ungdomsförbundet och studentföreningen Heimdal.
– Ja, men det var en kort tid när jag var student. Jag var snarast opponent i de sammanhangen och min lojalitet var i högsta grad knuten till en person – partiledaren Gunnar Heckscher. Honom beundrade jag mer för att han var professor i statskunskap än för att han var högerman.
Det är sällan man hör någon lyfta fram Gunnar Heckscher idag. Är det orättvist att han är bortglömd?
– Han var ingen stor ledare och satt bara en kort tid. Han var mer av en intellektuell. Möjligen kan man säga att han var lite för intelligent. Politiskt var det två saker som jag tyckte var bra med Gunnar Heckscher. Det ena var att han var så tidigt för EU. ”Ja till Europa”, som det hette då. Det andra var att han betonade kvalitet i utbildningen både i vanliga skolan och i universitetet. Det tycker jag är viktiga saker.