I en debattartikel i SvD (5/6) konstaterar kommissionens medlemmar att kvinnors totala livsinkomst i genomsnitt är lägre än mäns, vilket tas som ett tecken på bristande jämställdhet i samhället. Men som de själva skriver beror skillnaden till största delen på att män och kvinnor generellt sett gör olika livsval.
Kvinnor söker sig till yrken som har lägre lön och arbetar färre timmar på grund av högre deltid, föräldraledighet och sjukfrånvaro. Dessutom är män oftare entreprenörer, vilka tar ut en större del sin inkomst genom kapitalutdelning.
Att många kvinnodominerade sektorer är relativt dåligt betalda är inte oproblematiskt. Yrken som sjuksköterska och lärare kräver lång utbildning, utför samhällsnödvändiga uppgifter och har ofta brist på personal. Och för enskilda anställda vore det naturligtvis önskvärt med högre lön. Men eftersom kvinnodominerade yrken i hög grad finns i offentlig sektor är löneläget i grunden ett politiskt skapat problem.
I stället för den offentliga sektorns ansvar riktar kommissionen in sig på att människor, och då särskilt kvinnor, gör fel val. I debattartikeln finns en underton av att folk inte vet sitt eget bästa. ”Ojämställdhet bygger fortfarande på djupt rotade idéer om vem som bör göra vad”, skriver artikelförfattarna. Därför ser de det som nödvändigt att jämställdhetsreformer ”gör ingrepp i det vi uppfattar som privata angelägenheter och tvingar till uppbrott från invanda mönster”.
Kommissionens medlemmar rättfärdigar ingrepp i folks privatliv med att statliga pekpinnar med tiden blir allmänt accepterade. Som exempel nämns införandet av allmän förskola och kvoterad föräldraförsäkring. Men det stämmer inte.
Medan den allmänna förskolan är uppskattad visar opinionsundersökningar återkommande att en majoritet motsätter sig nya pappamånader. Vissa finner större stöd för att avskaffa än för att ha kvar de redan kvoterade månaderna. Skillnaden beror troligen på att den ena reformen ökar föräldrars frihet medan den andra inskränker den. Förskolan möjliggör för föräldrar att fatta egna beslut, kvoteringen inskränker denna möjlighet.
I stället för att försöka styra människors beteende borde kommissionen fokusera på att höja lönerna i offentlig sektor och göra det lättare för män och kvinnor att leva det liv som de önskar. Jämställdhet skapas av frihet och lika möjligheter – inte social ingenjörskonst.