Statens tystnad ett svek mot alla i samefrågan

Regeringen har varit lika tyst efter Girjasdomen som under åren som föregick den.

Renarna må stå mitt i bild men frågan om förhållandet mellan samerna och majoritetssamhället handlar om mycket mer än så.

Renarna må stå mitt i bild men frågan om förhållandet mellan samerna och majoritetssamhället handlar om mycket mer än så.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Ledare2020-04-16 03:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Enligt uppgifter till Svensk Jakt förbereder regeringen en utredning av samerättsliga frågor. Det är inte en dag för tidigt. Tiden som har förflutit sedan domen fattades i Högsta domstolen då Girjas sameby tilldömdes ensam upplåtelserätt för jakt och fiske har känntecknats av starka känslor och en öronbedövande tystnad från regeringens håll som fortsätter att skapa osäkerhet.

Tystnaden kan tyckas vara lite märklig. I och med domen förlorade staten en väsentlig del av sina rättigheter som markägare. Rättigheter som är tämligen välskyddade i svensk lag. Det har gått närmare tre månader sedan domen, ändå har regeringen varit knäpptyst. 

Egentligen borde regeringen ha föregått den utdragna domstolsprocessen och hanterat frågorna politiskt. Detta rör sig om stora, komplexa frågor som behöver hanteras tillsammans för att hitta en lösning som kan fungera framåt. Relationen mellan samer och majoritetssamhället är sällsynt dåligt lämpad att lösas i domstol. Detta har även justitiekansler Mari Heidenborg samt hennes företrädare Anna Skarhed, de två som i tur och ordning har representerat staten i Girjasmålet, gjort väldigt tydligt.

Det är ingen hemlighet att förhållandet mellan samer och majoritetsbefolkningen till viss del präglas av motsättningar som stundtals tar sig oacceptabla uttryck i form av hot och våld. Det gäller dock även relationen mellan de renägande samerna i samebyarna och övriga samer. Kollektiva rättigheter är alltid ett gissel, men när de kanaliseras genom en sammanslutning med möjlighet att avgöra vilka som ges tillträde är det etter värre. Det är inte ens etniskt baserade rättigheter utan elitistiska, etniska rättigheter. Det bör inte accepteras.

Förutsättningarna för att nå ett tillstånd som kan accepteras av alla sidor bör vara bättre än när huvuddragen för samepolitiken drogs upp för 100 år sedan. En utredning av gällande rätt, vilket verkar vara vad regeringen ämnar tillsätta, är bra men otillräckligt. Arbetet med en parlamentarisk grupp i samförstånd med representanter för i vart fall samer av olika slag, majoritetssvenskar som bor i landets norra del samt industrin och jägar- och fiskarorganisationer bör inledas. Det är en process som kommer att ta tid och bitvis innebära en hel del frustration på alla sidor. 

Men osäkerheten som präglar och förgiftar förhållandet mellan olika grupper kan minskas om regeringen åtminstone talar om vad den anser och vad den avser göra. Det är faktiskt inte att begära särskilt mycket.