Över 2 000 personer hade tagit sig till Almedalen för att se Nooshi Dadgostar (V) tala i den någorlunda värmande kvällssolen. Vänsterledaren påminde åhörarna om hur partiet har fått kämpa för sitt inflytande. Det är nu ingen historia över gångna tider utan den senaste mandatperioden.
Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna slöt som bekant ett avtal om att utestänga Vänsterpartiet från allt politiskt inflytande – samtidigt som de förväntade sig partiets röster i riksdagen. Dadgostar har gjort sitt yttersta för att förvandla V till något mer än en rödgrön dörrmatta. Hon har flera gånger kommit överens med högeroppositionen och drivit regeringen framför sig. Magdalena Andersson ska inte kunna ta V:s röster för givna. Partiet kräver att sitta med i en rödgrön regering efter valet.
Att V gör sitt yttersta för att ta Socialdemokraternas väljare är en sak, det hör till. Men att dessutom försöka ta partiets historia är desto märkligare. För under sitt tal gick Dadgostar också längre tillbaka i tiden. Närmare bestämt till Gustav Möller, socialdemokrat verksam under första halvan av 1900-talet och i olika omgångar socialminister i totalt nära 20 års tid.
Möller kallas ofta välfärdssamhällets arkitekt och tillskrivs ofta citatet "Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket". Nu vill Dadgostar ställa Möller i Vänsterpartiets tjänst. Hon påstod att Möller fick sin början i Vänsterns ungdomsförbund 1906 och därefter byggde upp välfärdsstaten.
Men före 1917 fanns bara Socialdemokraterna. Då bröt sig ungdomsförbundet loss och bildade ett nytt socialistiskt parti som sedan blev Sveriges kommunistiska parti och ännu längre fram i tiden Vänsterpartiet. Möller var dock långt ifrån en revolutionär. 1916 blev han partisekreterare i S, en post han behöll till 1940. Han var redaktör för Social-Demokraten. Gustav Möller var på alla sätt och vis en partiets man.
Att Dadgostar inte vill prata om sitt partis historia kan man förstå. Men frågan är vad hon tror sig vinna på att försöka förfalska historien på detta vis. Vilka väljare hade hon kunnat vinna ens om det hade varit sant? Agerandet är så bisarrt att det knappt ens lär klara av att reta upp socialdemokrater, bara förvirra dem. Och kanske är det avsikten. Men är det värt risken att framstå som oärlig? Sådant finns det definitivt väljare som reagerar på.