Det är bara att gratulera Vitåfors och Gällivare kommun. Kommunledningens glädje lär vara väldigt genuin. Under byggnadsfasen handlar det om en nästan oöverskådlig mängd arbetstillfällen och driften kommer att innebära över 150 kvalificerade, stadigvarande arbeten. Det är helt klart värt att fira.
Att det blev Gällivare som drog det längsta strået bör inte ha kommit som en överraskning för någon. Definitivt inte efter att det tidigare i år avslöjades att Svenska kraftnät, efter en ansökan från Vattenfall, börjat planera för en ny 400 kV-ledning mellan Porjus och Malmberget.
Det enda som egentligen har talat för Luleå är väl SSAB. Att demoanläggningen inte hamnar här lär nu innebära att 500-700 jobb är i farozonen. Det finns nog fog för att säga att Luleås förlust smäller högre än Gällivares vinst.
Luleå är tänkt att fungera som regionens motor. Men i praktiken verkar kommunen mer och mer återgå till att bli en transporthub för varor från resten av regionen. Inget fel i den funktionen i sig. Men nog borde Luleå kunna vara mycket mer än så.
Utöver att marknadsföra kommunens besöksnäring arbetar tydligen Luleå business region väldigt hårt med att få till nyetableringar. Det börjar bli värt att fråga till vilken nytta. De stora projekten står som spön i backen i Norrbotten. men hur när lyckades Luleå locka något påtagligt sist? Var det Facebook? Rapporteringen kring alla stora satsningar och etableringar verkar innehålla uttalanden från Luleås ledande politiker om att det ju är roligt att det går bra för andra.
Allting kan förstås inte hamna i Luleå. Regionen behöver verksamheter överallt för att överleva. Och rent praktiskt är det omöjligt eftersom naturresurser finns där de gör. Men att Luleå är så oförmöget att locka till sig satsningar är ett klart underbetyg för kommunen och framför allt för dess ledning.
Norrbotten står inför en enorm expansionsfas – givetvis med de sedvanliga varningarna för att det krävs mycket för att något av detta ska kunna förverkligas – men Luleå verkar till stor del ligga i träda. Sambandet mellan detta och att samma träda har präglat kommunens socialdemokrater under senare år är ingen slump. Detta duger inte.
Luleå måste växla upp sin näringspolitik och sina ambitioner. Detta kräver ett politiskt ledarskap som inte finns i dag, men som måste komma på plats. Vad vill S för Luleå och hur vill de ta oss dit? Frågan förtjänar ett svar i närtid.