Blotta tanken på att ett barn redan i första klass är så förstörd av sin tid i skolan att hon inte längre klarar av att gå dit är djupt deprimerande. Men så var det för Annika och Daniel Mikbergs dotter i Kiruna, vilket Kuriren har skrivit om. Nu är hon nio år och problemen är tillbaka tack vare politiskt vanstyre.
Den nioåriga flickan har en neuropsykologisk funktionsnedsättning, NPF. När hon blir stressad, när intrycken överväldigar börjar hon banka huvudet mot vad som finns till hands. Föräldrarna kan inte lämna henne ensam och får därför stödbidrag från Försäkringskassan.
Svensk skola är ofta påfrestande för elever utan NPF-diagnoser. Det går inte att föreställa sig hur påfrestande upplevelsen måste vara för den unga flickan. Ändå så går det jättebra, när hon får stöd. Det fick hon hösten 2019 när hon gick om årskurs 1 – hela dagarna, under såväl lektioner som raster. Föräldrarna berättar om hur de fick tillbaka sin dotter som plötsligt levde upp igen. Hon blev som andra barn.
Ett annat sätt att formulera saken på är att Kiruna kommun tog sitt kompensatoriska ansvar för den här flickan. Men det blev en kort period. Redan samma höst kom beskedet att kommunen skulle göra sig av med en stor del av elevassistenterna. Flickan är sedan i våras utan egen resurs igen. Då föll allt samman igen.
Det hör till det offentligas uppgifter att hushålla med resurserna. Att inte låta skattebetalarnas pengar försvinna iväg på frivolt spenderande. Lika mycket hör det till att sköta sina mest basala åtaganden framför allt annat. Den omskrivna flickan har rekommendationer från Bup och barnhabiliteringen samt två läkarutlåtanden som alla är överens om att hon behöver detta stöd. Därtill finns den faktiska erfarenheten från hennes skolgång som nog så väl bör bevisa detta på egen hand.
Ändå anser inte skolchefen Eva Lönnelid att något fel har begåtts. En elev med ADHD ska kunna klara sig utan assistent. Att så uppenbart inte är fallet verkar inte spela någon roll. Men egentligen är det inte Lönnelids fel utan kommunens grönröda styre. De är ansvariga för den här ogenomtänkta besparingen.
Den här formalistiska synen på rätten till stöd är stötande. Tabeller och diagnoser ska vara hjälpmedel för att få det stöd som man behöver, inte ett verktyg för att hålla nere kommunens kostnader. Man har råd att försöka sätta kulturstaden Kiruna på kartan – men vad är det för kultur där man inte ser till att små flickor kan gå i skolan?