I dag är det strax över 20 personer. Många begravningar är förstås fortfarande stora vilket driver upp medeltalet. Det betyder att flertalet begravningar i dag är ganska privata affärer med kärnfamilj och några till. Grannarna, föreningsvännerna och arbetskamraterna kommer mer sällan.
Ett fenomen som ökat är de så kallat ”direktarna”. Det vill säga avlidna som förs direkt till den sista vilan utan cermonier eller avsked. Nationellt ska direktare nu vara sju procent av alla begravningar i Sverige. I Stockholm begravs var tionde avliden utan ceremoni eller närvaro av vänner. Få tal torde säga så mycket om vårt samhälle.
Varför ratar människor begravningar? Några försök till förklaring har gjorts. En handlar om tidsbrist. En begravningsentreprenör berättar att han under sitt yrkesliv sett hur fokus flyttats från den döde till de levande. Förr fick döden ta plats och allt annat stanna upp. Nu ska de anhöriga titta i sina kalendrar. Det är kö till att begrava på fredagar för det innebär att begravningsgästerna slipper ta ledigt längre om de behöver resa. Försöket med lördagsbegravningar har varit en flopp för då vill familjerna ha sina fritidsaktiviteter. Svenskarna verkar helt enkelt inte ha tid för de döda. Kanske inte så konstigt när vi arbetar mest i Västeuropa och våra barn har kalendrar fulla av fritidsaktiviteter.
Tiden mellan att en människa avlider och begravs är i Sverige över tre veckor – bland de längsta i världen.
En annan förklaring handlar om ovilja eller ovana inför själva begravningen som ceremoni. Hur ska man bete sig och vad ska man säga? Enligt en rapport som tagits fram av Fonus har fyra av tio svenskar känt social press vid en begravning och fler än hälften tycker det är svårt att veta vad man ska säga. En ritualforskare som studerat begravningskultur i Sverige har förklarat det som att moderna svenskar är vana vid att ceremonin ska handla om individen och hennes utveckling. Tidigare handlade ceremonier ofta om det kollektiva och det transcendentala. Även Gudstjänsterna har rört sig i riktning bort från det gudomliga och till det individuella. Begravningar passar inte in i mallen för hur vi är vana att komma samman längre.
Sedan finns förstås tabut kring döden hela tiden med. Vi vill inte tänka på att livet har ett slut. Tre av tio vuxna svenskar har inte funderat på hur de vill begravas. Två av tre vet inte hur deras partner vill bli begraven.
Ibland sägs det att vi svenskar blivit ovana vid döden eftersom vi är moderna och rika. Döden har försvunnit ur vardagen. Men likafullt är döden fortfarande ett garanterat faktum. Den svenska relationen till döden handlar om kultur. Ibland talar vi om svenska värderingar i debatten och här har vi en värdering som behöver förändras.
I någon mening är det ett samhällsproblem. Det går förstås inte att lagstifta om att människor ska gå på fler begravningar. Men nästa gång vi talar om höga ohälsotal, eller behovet av gemenskap för att ge samhället motståndskraft mot yttre påfrestningar, då kan vi tänka på ensambegravningarna och de fulla kalendrarna. Få verkar vilja ha det som det är. Enligt Fonus undersökning är det bara 2 procent som tycker att vi inte borde prata mer om döden.
Kanske behövs en ny folkrörelse för att låta döden få plats. Vi kan alla börja med små steg under Allhelgonahelgen och besöka den där graven och berätta för någon om vilka just vi saknar.