Det gör nästan ont att beskåda förfallet och se hur långt gånget det är. Vad man än har tyckt om partiets politik var Socialdemokraterna trots allt under en herrans många år landets mest kompetenta. Givetvis var det en effekt av partiets storlek och närmast kontinuerliga maktinnehav, men utvecklingen har gått utför väldigt hastigt.
För hur ska man annars förklara att partiet måste sparka ut landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) ur regeringen? Hon avgår för att kunna göra ett snabbt inhopp i riksdagen och rösta för Löfven som statsminister. När han har tillträtt igen kommer Nilsson säkert som amen i kyrkan att åter utnämnas till minister och charaden är över.
Sara Heikkinen Breitholtz var nämligen statsrådsersättare i riksdagen åt Jennie Nilsson. Men hon varit sjukskriven sedan december. Hon har alltså varit borta från riksdagsarbetet i ett drygt halvår. Någon formell ledighetsansökan har givetvis inte lämnats in och således hade hon heller inte fått någon ersättare. Därmed saknade S ett av sina mandat i riksdagen och skulle inte få ihop de 175 röster som krävs för att hindra Ulf Kristersson (S) från att bli statsminister.
Således rackarspelet kring Nilssons avgång. Och det är ett rackarspel. Det är inte tänkt att det ska gå till så. Statsministern har nämligen avgått och regeringen har förvandlats till en expeditionsministär. Och som Expressens genomgång förtjänstfullt visar har Konstitutionsutskottet sedan länge tydligt tagit ställning mot dylikt agerande.
I granskningen av övergångsregeringen ledd av Ingvar Carlsson år 1990, betänkande 1989/90:KU30, poängterar KU att det inte bör finnas vakanser i en övergångsregering:
”Regeringsformens bestämmelser och förarbetena till dessa ger också uttryck för en restriktiv inställning till att statsråd lämnar en expeditionsministär. [...] Å andra sidan bör självfallet enstaka statsråd inte hindras från att avgå ur regeringen, framför allt om skälen är personliga."
I ett mejl till Expressen förklarade Maud Gehrman, kommunikatör vid riksdagsförvaltningen, att "[e]nskilda statsråd kan avgå eller bytas ut om övergångsregeringen sitter länge".
Alla torde kunna vara överens om att två dagar inte under några som helst omständigheter kan betraktas som länge. Och att kompensera för den egna partiorganisationens bristfälliga kompetens är så långt ifrån personliga skäl som man kan komma.