Så var vi där igen. Den klassiska sommartorkan när det gäller händelser att rapportera om och, för oss opinionsjournalister, att kommentera. I skiftet mellan juli och augusti stannar det offentliga Sverige av eller går på sparlåga. Många pressar ur de sista dagarna på semestern och ser fram emot kräft- eller surströmmingssäsongen som ett sista adjö till ledigheten. När industrisemestern är slut väntar det sedvanliga jobblunket och för vissa är det först till jul man återigen är ledig. Kanske är det också därför som den här tiden på året ger upphov till vad som kan kallas för snackisar när det gäller nyheter. Banala händelser som blåses upp och adlas till något man ska diskutera och debattera. Detta trots att de i regel skulle kunna kallas för trams.
Ett exempel är OS-invigningen i Paris. Många är de som indignerat menade att den hånade kristendomen och i princip var att likställa med Otto Wilhelm von Königsmarcks kanonkula mot Akropolis 1687. Om någon tycker att jag tar till överord: Det gör jag för att illustrera hur kritiken mot invigningen har låtit bland vissa. Här behövs dock klargöra hur invigningen gick till: Ett roligt och frejdigt evenemang där man blinkade till antikens kultur och alluderade till en rad berömda konstverk. Tämligen ofarligt om man ser underhållning som något lättsamt och något att skratta åt. Till detta ska läggas att en kulturnation som Frankrike, där i princip alla är drillade i antikens historia, självklart presenterar blinkningar till antiken och ursprungen till de Olympiska spelen. Den blåmålade huvudfiguren gjorde inte en parodi av Jesus Kristus utan var den grekiske guden Dionysos. Att människor tar sig tid att bli upprörda tyder på att man har för mycket fritid.
Självklart står det alla fritt att ha en åsikt men man kan tycka att vår offentliga luft tarvar att diskutera andra frågor likt statsfinanser, infrastruktursatsningar och inte minst säkerhetspolitik. Men det är lätt att göra det lätta svårt och det svåra lätt. Om man blev så pass förbannad på ceremonin i Paris kan man strunta i ett titta på resten av spelen och göra något meningsfullt av tillvaron. Som att plugga franska, klippa gräset eller säga något trevligt till sin granne. Sommartorkans indignation slutade dock inte där.
Inför Stockholm Pride publicerade Försvarsmakten en annons där de lovade att ”slåss till sista hen” och detta har fått ytterligare människor att gå i taket av indignation. Tyvärr handlar det om vanligtvis vettiga individer som plötsligt tycker att man ska märka ord. ”Hen” är ett könsneutralt ord som ofta används av myndigheter och rättsväsendet. Det har sitt ursprung i finskan och när det började användas i Sverige föregicks det av en livlig debatt där motståndarna menade att det politiserade språket. En intressant synvinkel är att samma debatt skedde när du-reformen slog igenom på 1960-talet. Ändå har du:et kommit för att stanna och att Försvarsmakten vill punktera vissa fördomar när det gäller försvaret är enkom att applådera.
Några av de argaste kritikerna gentemot både OS-invigningen och ”hen”-annonsen vill definiera sig som konservativa. Att vara konservativ är dock inte att springa på första bästa boll som man tycker är förkastlig. Det är att förespråka att varje förändring måste ske med tillförsikt och vara baserad i den mylla av minnen och traditioner som utgör vårt gemensamma arv. Hellre evolution än revolution, traditionen går före krossandet av institutioner och när en förändring sakta men säkert har drivits igenom ska man respektera den. Att Frankrike har en ljuvlig historia av satir och bildning är inte en revolution, som ju Frankrike har haft några på riktigt. Likaså att vårt språk är levande och i ständig förändring. En blåmålad Dionysos och en affisch där garanten för vår fred och frihet använder ordet hen kommer inte att leda till sedernas förfall. De som tror något annat är inte genuint konservativa utan snarare vad som skulle kunna kallas för Butterickskonservativa för att anspela på den kedja som sedan 1903 har hjälpt svenska folket med humorattiraljer.
Om man vill låtsas vara konservativ kan man gå dit och köpa en lustig hatt, monokel och en lösmustasch. Gör hellre det än att rasa över frågor som snällt sagt skulle kunna kallas för petitesser. Alternativt: Skriv en insändare och underteckna med ”vän av ordning”. Det är också humor.