Då hade Magdalena Andersson (S) precis berättat att kommuner och regioner ges 22 miljarder kronor i årets vårändringsbudget. En ökning med omkring 15 miljarder. Pengar forsar ur statskassan.
Fler utgiftsvallar lär också sprängas framöver under coronapandemin. BNP och därmed statskassan kommer att vara avsevärt fattigare och statsskulden betydligt högre när allt är över. Och det ändrar de politiska förutsättningarna. Coronakrisen kan tvinga politiken att skifta inriktning, från spenderande till sparande. Krisstödet behöver betalas tillbaka en dag.
Till skillnad från tidigare budgetsaneringar, som den under finansminister Göran Persson (S) på 90-talet, lär det framöver inte heller gå att spara in på de statliga kärnverksamheterna. För är det något som coronakrisen visar är det hur riskabelt det är att inte prioritera vård, skola, omsorg eller försvar och beredskap. I kristider blir kostnaden för det hög, både mänskligt och ekonomiskt. Till det bör läggas erfarenheterna från de senaste tio åren av att återta kapacitet inom allt från försvar till järnväg och vägnät. Och i det land som finns efter krisen lär nationell beredskap värderas allt högre.
Cornapandemin verkar också leda till ett ökat medborgerligt stöd för att förbättra villkoren för landets vård- och omsorgspersonal. Således behöver staten gallra inom andra utgiftsposter – och sådana finns det gott om.
Under senare tid har alltmer resurser lagts på politikens fernissa, i stället för välfärdens kärna. Återkommande är klimatåtgärder med tveksam klimatnytta – som bidragen till elcyklar, elbilar och elsnurror till båten. Det har även inrättats myndigheter, likt Jämställdhetsmyndigheten – vars kanske främsta syfte är politiskt signalerande. Och bidragspengarna har rullat, bland annat till våldsbejakande extremister.
Efter coronakrisen är dock politiken nödd och tvungen att prioritera. Det kommer inte längre finnas pengar för en massa fernissa när det statliga grunduppdraget ska förstärkas. Så även om pandemin gör att statens befogenheter kan utökas behöver det inte nödvändigtvis innebära den stora statens återkomst – i stället kan coronakrisen tvinga fram en stat som värnar det offentligas kärnuppgifter och släpper mycket annat.