Hemliga tvångsmedel omfattar bland annat avlyssning av elektronisk kommunikation, kameraövervakning, rumsavlyssning och dataavläsning. Det är åtgärder som kraftigt inskränker den personliga integriteten och som därför bara ska användas vid allvarliga brott och med stor försiktighet.
Därför är siffrorna i rapporten bekymrande. Endast 20 till 30 procent av besluten om hemliga tvångsmedel leder till åtal. Det innebär att 70 till 80 procent av användningen av hemliga tvångsmedel inte ens når så långt som till en rättslig prövning – och det säger inget om hur många som faktiskt leder till fällande domar. Det är en så låg träffsäkerhet att användningen knappast kan kallas ”ändamålsenlig”.
Ett annat problem är den slentrianmässiga hanteringen. Då inga avslag registrerats förefaller domstolen mer fungera som stämplande expedition än som självständig granskare. Detta väcker frågor om hur väl domstolen uppfyller sin roll som garant för rättssäkerhet och endast nödvändiga och proportionella åtgärder tillåts.
Och vad gör de allmänna ombud som ska bevaka den enskildes rättigheter? Om ansökan och beslut präglas av slentrian och ombuden som ska värna den enskilde inte heller fungerar som avsett hotas hela systemets legitimitet.
Lagrådet har kritiserat denna utveckling och efterlyst en samlad översyn av övervakningslagstiftningen. Lagrådet pekade på behovet av att se över hela systemet i ljuset av grundlagens och Europakonventionens skydd för den personliga integriteten. Regeringen förefaller dock avfärda kritiken och beskriver användningen som ”ändamålsenlig och nödvändig”. En slutsats som är svår att dela.
Hemliga tvångsmedel är viktiga verktyg i brottsbekämpningen, men användningen kräver respekt och allvar. När träffsäkerheten är så låg som 20–30 procent, och när kontrollfunktionerna brister, hotas både rättssäkerheten och allmänhetens förtroende. Missköts detta riskerar vi att få en motreaktion som hämmar även den nödvändiga och korrekta användningen av dessa åtgärder.
En samlad översyn av hela systemet är därför nödvändig. Vi behöver hemliga tvångsmedel, men vi behöver också säkerställa att de används på ett sätt som är rättssäkert, proportionerligt och förtroendeingivande. Regeringen bör lyssna på Lagrådet och ta initiativ till en sådan översyn i stället för att slå sig till ro med vad som uppenbarligen är ett bristfälligt system.