I centrum för debatten står Jensens grundskola i Göteborg. Koncernen har sedan tidigare en klädkod för sina lärare och har nu kommit fram till att det behövs en dito även för grundskoleeleverna. På det hela taget är det faktiskt ett utmärkt initiativ.
Att skolan i Göteborg hamnade i strålkastarljuset beror på att rektorn där uttalat sig klumpigt. I ett rektorsbrev förklarade han att Jensen inte är för alla. Även av sammanhanget framgick visserligen att han menade att alla som är villiga att underordna sig de uppställda kraven är välkomna på Jensens skolor. Men skadan var skedd. De som vill få varje försök att upprätthålla ordning och reda i skolan som ett utslag av fascism hade fått vad de behövde. Kritikstormen blåste upp omedelbart men var rätt blek.
Nog för att kritiken var grov. Jensen anklagades för alltifrån klassförakt till rasism. Men kritiken verkade inte få fäste. Ett gott tecken om så är fallet. Svensk skola behöver inte mer av den radikalism som har präglat skolan sedan 1968. Ett överdrivet fokus på kravlöshet och elevernas rättigheter – alla utom den till en god utbildning – har effektivt urholkat svenskt skolväsende.
Håkan Boström, ledarskribent i liberala Göteborgs-Posten, har påpekat att en klädkod erbjuder skolan en möjlighet att konkurrera med gängen som är experter på att erbjuda en identitet som manifesteras med tydliga yttre attribut. Frågan om skolan som grunden för identitet och gemenskap är värd att ta på mycket stort allvar.
Många som växer upp i utsatta områden gör det med en tro att de aldrig kan få en plats i majoritetssamhället. Att Sverige, ett av världens mest jämställda länder, är stängt för dem på grund av deras hudfärg och härkomst. Föreställningen om Sverige som ett genomgående rasistiskt land torgförs fortfarande, politiskt framför allt av delar av vänstern men det är nog så viktigt att komma ihåg att utanförskapet är en del av många barns uppfostran.
Det är en skam för Sverige att barn växer upp här i den tron. Inte minst för att det inte är sant. Var du än kommer ifrån kan du bli praktiskt taget vad du vill i Sverige. Men det kräver att du anstränger dig, precis som för alla andra. För den som redan i tidig ålder får lära sig att ansträngningen inte spelar någon roll blir skolan tämligen poänglös.
Ska Sverige någonsin kunna vara ett samhälle för alla måste detta motverkas med kraft. Goda förebilder är en del av detta, men än viktigare är att mobilisera de institutioner som finns. Skolan är den kanske allra viktigaste. Det allra bästa vore möjligen en skoluniform som är gemensam för hela landet. En tydligare signal om likvärdighet är svår att tänka sig.
Skoluniformen har också fördelen att förta märkeshetsen som plågar många unga och inte deras familjers ekonomi. Snygga, slitstarka kläder som är ändamålsenligt utformade signalerar att det existerar en naturlig gemenskap utöver den som man känner till sedan tidigare. Det visar att du är en del av samma samhälle som alla andra. Detta är viktigt i relation till både den gängkultur som har blivit ett akut problem och det skadliga utanförskap som blir mer och permanent för var dag som går.Som ett led i en större strävan efter ordning och reda i skolan skulle det också bidra till en bättre studiemiljö för alla elever.
Nu är skoluniformer dessvärre inte tillåtna. I brist på det är tydliga klädkoder det bästa som står till buds. Jensen sätter med sitt agerande ett exempel som fler skolor skulle göra rätt i att ta efter.