Ett logiskt antagande är att detta gör kommunerna mindre angelägna om att öka den egna tillväxten. Men Riksrevisionen ställer sig nu frågande till det. Åtminstone till den grad att myndigheten inte kan bekräfta att inkomstutjämningen faktiskt hämmar kommuners tillväxt. Men Riksrevisionen kan inte heller motbevisa att inkomstutjämningen skulle göra kommuner mindre angelägna att ta ansvar för sin egen ekonomi.
Utjämningssystemet kapar vissa kommuners ekonomiska toppar för att fylla i resterande kommuners dalar. Systemet består av flera delar, varav en är inkomstutjämningen som utgår från just kommunens skattekraft. Men det handlar inte primärt om omfördelning av kommuners skatteintäkter. Staten står för nästan hela bidraget som betalas ut.
Att ett fåtal kommuner varje år ändå tvingas betala in pengar till systemet kan skapa en tröskeleffekt – en kommun som bara tar emot lite pengar lär inte vilja riskera att nästa år behöva betala en avgift på grund av ökad skattekraft.
En sådan tröskeleffekt kan alltså finnas trots att Danderyds avgift på 26 000 kronor per invånare, eller Gällivares på 173 kronor, bara betalar för en bråkdel av bidragen till exempelvis Jönköping på 7 800 kronor per invånare, eller Filipstad på 16 700 kronor.
Oavsett om utjämningen påverkar tillväxten eller inte är det orimligt att tvinga vissa kommuner att betala den för systemet symboliska avgiften. 2019 utgjorde det upp till sex procent av de betalande kommunernas skattebaser. Det liknar mer ett straff för rikare kommuner.
Det är rimligt att kommuner med svag skattekraft ska få hjälp att ha råd med välfärd, vägar och andra åtaganden. Men det betyder inte att det egna ansvaret för att hushålla med ekonomin minskar. Det handlar inte bara om att stötta det lokala näringslivet för att öka tillväxten – det visar Riksrevisionen att de flesta gör – utan också om att inte lägga pengar på fåfänga prestigeprojekt.
Någon analys av sådana onödiga utgifter kom inte med i Riksrevisionens rapport. Inte heller de andra delarna av utjämningssystemet. Men svårigheten i att dra tydliga slutsatser från komplicerade förlopp gör det än viktigare att se över de negativa incitament som utjämningssystemet för med sig.
Kommuner som hushållar med resurserna kan trots svagare skattekraft ha råd med det viktigaste. Men varför anstränga sig, när även slösaktiga kommuner får sin stadiga del i utjämningssystemet?