Att vi blir äldre och piggare längre upp i åldrarna är ju inte direkt någon nyhet. Det har vi vetat länge. Att det i förlängningen kommer att innebära att vi behöver arbeta längre än till 65 årsdagen är inte heller någon hemlighet, det är en ofrånkomlig följd av denna väldigt positiva utveckling. Ändå behandlas det som ett val, som en politisk agenda.
Det gäller särskilt för partierna på vänsterhalvan, åtminstone när de är i opposition. Socialdemokraterna gick hårt åt statsminister Fredrik Reinfeldt när han förklarade att vi måste ställa in oss på att jobba längre, kanske ända till 75 i slutänden. Det var arbetarfientligt. Sen återerövrade S regeringsmakten och började snart reformera pensionsåldern.
Det senare är i någon mening positivt, det hade varit värre om man låtit bli. Men genom att låtsas som något annat trots att man visste bättre lamslog man även diskussionen om hur vi ska kunna arbeta längre. Det hade kanske varit en sak för 30 år sedan när många alltjämt höll sig till ett yrke och kanske till och med en arbetsgivare under sin karriär. Bara att stanna där några år till.
Redan då fanns det förstås problem med detta. Människor i tunga yrken orkar ofta inte hela vägen till 65 i dag och kan under inga omständigheter förväntas fortsätta hela vägen till 75. Därtill har såväl arbetsmarknaden som arbetskraften blivit mer dynamisk.
Andelen som har inträtt i arbetskraften under senare år och som kommer att stanna hos samma arbetsgivare hela karriären är inte bara minskande utan bör vara försvinnande liten. Majoriteten lär byta inte bara arbetsgivare utan yrke innan pensionen blir verklighet. Det ser vi redan nu och ett längre arbetsliv ökar sannolikheten för detta.
Så hur ska vi kunna klara av detta? Det kommer att bli svårt med dagens system. Att omskola sig är ingen liten sak. Viss respit skulle kunna ges människor i tunga arbeten genom att avtala om att pensionsavsättningar ska börja göras längre ned i åldrarna, men det lär inte räcka hela vägen särskilt länge. I vart fall inte för alla.
Många kommer att behöva lära sig helt nya färdigheter senare i livet. Det kan vara knepigt. Studiesystemet är i hög utsträckning utformat för unga studenter. Yrkeshögskolorna har klivit in som ett viktigt komplement och erbjuder kvalificerade utbildningar i nära samverkan med arbetsmarknaden. Det lär bli ett mycket rimligare alternativ förr den som är mitt i livet. För andra är universitet och högskolor alltjämt det bästa även då.
En person har dock bara rätt till ett visst antal veckor med studiemedel. Det går enbart att få till och med det år man fyller 56. Och från och med att man fyller 47 minskar antalet veckor hela tiden. Med utgångspunkten att arbetslivet bara blir längre är detta ett problem. I den åldern kan man fortfarande ha goda 25 år kvar av ett yrkesliv.
Regeln är till för att hindra att man tar lån som man inte kan betala tillbaka på grund av att amorteringen skulle bli så kraftig. Som minst bör denna gräns skjutas fram successivt. Men det är inte. En förbrukar studiemedelsvecka kommer aldrig åter. Och det spelar ingen roll huruvida man har betalat tillbaka sitt studielån eller ej. Detta kommer att skapa onödiga hinder för många som är i behov av utbildning i ett senare skede i livet.
Återbetalade studiemedelsveckor bör kunna tas ut igen. Det skapar incitament att amortera av studielånet och möjliggör för fler att skaffa sig den utbildning de behöver. Vill man undvika risker för alltför hård skuldsättning kan man kombinera det med ett krav på att hela studieskulden ska vara reglerad för att veckorna ska kunna användas igen. Det finns för- och nackdelar med båda varianterna. Men att öka möjligheterna för fler att kompetensutvecklas senare i livet är avgörande.
Precis som med när vi går i pension måste även studiesystemets anpassas och erbjuda högre individuell anpassning. Världen vi lever i är så varierad att ingen mall passar alla eller ens de flesta. Ett ökat mått av eget ansvar är den enda framkomliga lösningen. Människor är fullt kapabla att avgöra om de har råd att gå i pension. Många väljer i dag att gå i förtid just för att de har råd eller att arbeta ett par år till för att få upp pensionen ett snäpp.
Vi är kapabla att göra de valen och har också rätt att få fatta dem och ta ansvar för våra egna liv. Men vi måste ges verktygen för att kunna göra det. Och då är möjligheten att kunna studera senare i livet för alla en viktig med delvis bortglömd aspekt.