Lady Busty och Miss Shameless är del av ett turnerande sagoläsningskoncept som heter Drag story hour. De åker alltså runt och läser sagor för barn på vad jag antar främst är bibliotek men säkert enstaka andra tillställningar.
På ett par veckor har de gått från att vara så när som helt okända för en bredare publik till att diskuteras runt många köksbord landet över. Allt förstås tack vare SD. I Kalmar har man försökt att stoppa en sådan sagostund och i Trelleborg har man gjort det.
Hanteringen är lika perplex som man kan förvänta sig. I Trelleborg anges att det är namnen som det är fel på. Kultur- och fritidsnämndens tillträdande ordförande Magnus Isgren (SD) har förklarat om man kallar sig exempelvis Babsan är det väl inget problem. Mathias Andersson som är vice ordförande i Trelleborgs kommunstyrelse och gruppledare för SD i kommunfullmäktige säger detsamma men jämför ändå dragdrottningarna med Nordiska motståndsrörelsen. "Hade NMR fått sitta och läsa för barn?"
Det är onekligen en drastisk jämförelse för någon som inte har något annat än namnen på de medverkande att invända emot. I Kalmar har Sverigedemokraternas Jonathan Sager kallat det för en motbjudande tillställning, vilket så att säga ger en mer fullödig förklaring.
Tydligast visar denna tämligen tragiska tilldragelse att SD saknar väldigt många spärrar för hur politisk makt kan och bör användas. Partiet har på många håll en kultur där politiken är lösningen på allt och där det inte alls är något märkvärdigt att använda politiken för att kväsa enskilda kulturella uttryck som går stick i stäv med den egna synen.
Att på detta vis politiskt tvinga fram en monokultur låter inte särskilt attraktivt alls. Även utan de politiska implikationerna skvallrar det om en enbarmerligt tråkig syn på världen. En homogen värld där allt är likadant skulle vara fruktansvärt svår att stå ut med. Precis som det gamla uttrycket "vi är olika – och tur är väl det" avslöjar är det i skillnader som mycket intressant uppstår. Allt behöver inte, ska inte, vara märkligt. Tvärtom. Vardagen är det mest underskattade vi har. Men kontraster och färgklickar är något som livar upp.
Oavsett om det är för en själv eller inte skulle det vara tråkigare utan dem. Att det någon gång per år kommer ett par karlar i klänning och berättar sagor är inget som skadar vare sig barn eller samhälle. Det här ju bara larv.