Alltså att offentliga verksamheter ska informera polis och Migrationsverket om människor som inte får vistas i landet. Något “välfärdsfacken” motsätter sig.
Det är på många sätt lätt att förstå motståndet. Att inte vilja tipsa staten om sina medmänniskors förehavanden är en hälsosam instinkt.
Men lagen handlar om offentlig verksamhet. Hela denna måste dra åt samma håll. Det blir väldigt konstigt om vissa delar av det offentliga inte bryr sig om andra myndigheters beslut eller domar.
Det är inte så att vi har vattentäta skott mellan myndigheterna när det gäller de som är medborgare – de som syns och går att följa i registren. Tvärtom. Här delas information frikostigt, och det finns till och med möjlighet att bryta sekretess.
Om offentliga verksamheter, vissa av dem med krav på sig att beivra brott, ska informera rätt myndighet vid misstanke om att allt inte står rätt till ska det gälla alla. Oavsett om du är handikappad och har en katt med dålig aptit eller trotsar ett avvisningsbeslut och olovligen vistas i landet.
I ett samhälle som vill vara rättvist och jämlikt måste alla vara lika inför lagen. Människor som inte ens får vara i landet ska inte ha en juridisk gräddfil och av offentlig verksamhet ges förmånen att stå över lagar och kontroll medborgarna inte kan komma undan.
Är det så att man tycker att viss kontroll är fel eller att kontrollen i samhället är för omfattande är den principiellt rätta vägen att minska kontrollen över alla. Inte att selektivt undanta vissa grupper, i det här fallet de som inte ens får vara i landet, och fortsätta kontrollera medborgarna lika hårt som innan.
Därför är kritikernas anklagelser om att det är ”angiverilagar” lite väl färgstark. Det är en plikt för offentlig verksamhet att informera om felaktigheter. Angiverilagar hade man i DDR och forna Sovjet och handlade om att jaga dissidenter.
Lägg därtill att röda och gröna av hävd förespråkat en stor stat med omfattande kontroll av människorna och samhället. De har trummat in budskapet att myndigheter inte gör fel och därför kräver vår underkastelse för att ordningen ska upprätthållas. Plötsligt blir de motståndare till detta bara för att det inte är deras förslag som genomförs.
Antingen har vi en offentlig verksamhet som behandlar alla lika och respekterar myndighetsbeslut eller så har vi det inte. Har vi det inte är det ett stort avsteg mot de både lagstadgade och moraliska principer om rättvisa och likabehandling.