Var ska gränsen gå för vad man kan göra och ändå ha kvar en karriär eller ett jobb över huvud taget? Att döma av att Johan Abrahamsson har avgått som ordförande för Moderaterna i Västra Götaland går den luddiga gränsen åtminstone inte högre än vid höhö-humor.
Det finns inget raffinerat eller intellektuellt stimulerat över det material som Abrahamsson har delat i privata chattar. Det är inte samhällskritik förklädd till humor, inga djupare reflektioner lär uppstå hos någon som tar del av det. Det är plumpt. Absolut. Men det är också bara skämt. Och av en sort som många faktiskt tycker är roliga.
Åtminstone att döma av det som har publicerats offentligt är det inte värre än att det hade kunnat tryckas i skämtböcker som Stora dassboken eller annat som säljs i hyggligt stora upplagor. Man behöver inte tycka att det är högtstående humor, men att påstå att det skulle vara något annat är magstarkt.
Visst, man kan tycka att Abrahamsson borde veta bättre. Han är inte särskilt känd nationellt, mer av en dold makthavare utanför Mariestad. Men han är en makthavare och han borde ha insett för länge sedan att man inte har några vänner i politiken och att även om det bara är skämt så kan det skada honom. Sådan är samtiden.
Det innebär dock inte i sig att det är rimligt att han ska tvingas avgå. Som prejudikat betraktat är det direkt vanskligt. Är det här gränsen ska gå för vem som kan ha politiska uppdrag? Höhö-humor? Då är det mer en fråga om vilka som blir påkomna än vilka som egentligen är värdiga.
Skeendet visar också på klassklyftor och skillnaden mellan centrum och periferi. Välutbildade och dito avlönade akademiker kan förstås rynka på näsan mot så kallad folklig humor, så har det i någon mening alltid varit. Stefan och Krister har aldrig hyllats för sina konstnärliga gärningar. Men att omtolka detta som något samhällsomstörtande som gör att folk måste avlägsnas är lika nytt som otäckt.
Det är många som aldrig kan komma i fråga för politiska uppdrag om vi drar gränsen här. Och det är i så fall ett problem. Makten fjärmar sig från folket på ett obehagligt sätt. Man behöver inte gilla någons humor, men att låtsas som att skämt är något annat hjälper ingen. Det gör oss däremot alla fattigare.
Vi borde kunna enas om att den här kejsaren är naken. Och förhoppningsvis är detta peak humorlöshet och kränkthetskultur. Men ärligt talat, hur sannolikt är det?