Fokus ska läggas på att hjälpa kris- och krigsdrabbade i sitt närområde, i syfte att på sikt minska den irreguljära migrationen till Sverige och EU.
Strategin, som omfattar totalt tre miljarder kronor över perioden 2024–2028, kan exempelvis innebära att medel läggs till att förstärka gränsförvaltningen i syfte att få fler asylsökande att återvända hem vid ett eventuellt avslag på deras ansökan. Pengarna kan även satsas på återintegrering, återvändarcenter eller för att stärka kapaciteten för asylhantering i tredje land.
Tre miljarder är visserligen bara en bråkdel av den totala biståndsbudgeten, som kommer uppgå till 53 miljarder kronor per år inom perioden 2026–2028. Här finns det trots regeringens minskningar fortfarande gott om utrymme till besparingar. Kanske särskilt eftersom det med jämna mellanrum brukar visa sig att svenska skattemedel riskerat att göda diverse ljusskygga eller destruktiva krafter, såsom senast med det Hamas-anstrukna FN-organet UNRWA.
Det har visserligen inte gått riktigt så illa, att svenska skattepengar riskerat att hamna i terroristers händer, varje gång som det visat sig att biståndet använts vårdslöst. Andra gånger har det rört sig om att pengar helt enkelt “försvunnit”, som hände exempelvis vid FN-organet UNOPS häromåret. Biståndspengar har även bland annat lagts på opinionsbildande organisationer – alltså svenska opinionsbildare, i Sverige.
Att det bara investeras tre miljarder i denna nya strategi kan med detta sagt tyckas för lite. Huruvida det någonsin var rimligt att skänka stora bitar av statsbudgeten till andra länder, utan krav på motprestation, går att ifrågasätta. Men när Sverige har ett stort investeringsbehov, i såväl försvaret som rättsväsendet och infrastrukturen, är det hög tid att se till att varje skattekrona används effektivt. I det hänseendet har biståndet hittills varit bland de värsta i klassen.
Det skulle antagligen skava bland politiker att inte längre kunna kalla Sverige ett av världens mest generösa biståndsländer. Men det är inte en titel vi behöver, eller egentligen ens har råd att behålla. Principen framåt bör vara att svenska skattemedel ska användas för att främja svenska intressen, och biståndsministerns besked utgör här ett uppmuntrande steg i rätt riktning. Att bistå andra länder och deras medborgare kan och bör fortsatt vara en del i det, men det kan inte ske villkorslöst.