Det kallas för språkplikt, men det är i själva verket en SFI-plikt. Genom ett förtydligande i socialtjänstlagen ska den som söker försörjningsstöd och saknar tillräckliga språkkunskaper tvingas delta i undervisning i svenska för invandrare för att få bidrag. Om förslaget passerar riksdagen blir det verklighet i april.
Att kräva någon form av motprestation för att personer ska ha rätt till bidrag är lämpligt. Det gäller särskilt för nyanlända, som ofta har svårt att integreras och försörja sig. Med tanke på hur länge vi har haft det problemet är det tamt att bara kräva deltagande i SFI. Det handlar alltså bara om närvaro, inte om att faktiskt lära sig svenska.
Samma passivitet finns i det redan existerande kravet på att personer som får försörjningsstöd ska stå till arbetsmarknadens förfogande – inte om att faktiskt anstränga sig för att skaffa ett jobb. Signalerna visar tydligt att det räcker med att uppfylla vissa krav på pappret för att få bidrag. I stället borde bidragssystemet peka med hela handen mot målet att de som får bidrag ska försörja sig själva.
Med ett krav på ansträngning för att skaffa egen försörjning följer ofta också krav på att lära sig svenska, vilket då innebär mer ansträngning än närvaro på SFI. För arbete inom exempelvis vård och omsorg är det redan ett problem att en stor del av personalen har bristande språkkunskaper, vilket fackförbundet Kommunal släppte en rapport om 2019 (7/10).
Men svenska språket är heller inte alltid en förutsättning för att skaffa ett jobb. Det finns yrkesgrupper där det räcker med att exempelvis kunna grundläggande engelska. För de personer som skulle kunna försörja sig genom ett sådant jobb ska inte SFI-lektionerna vara ett sätt att slippa.
Att lära sig svenska är viktigt, men det steget behöver inte alltid komma före egen försörjning. För de som kan arbeta utan att kunna svenska finns snarare ännu bättre förutsättningar för att därefter lära sig god svenska, och då både få fler jobbmöjligheter och integreras i samhället.
Det är rimligt att kräva deltagande i SFI för att få försörjningsstöd, men vi får inte tro att detta ska vara ett tillräckligt incitament för att många fler ska ta sig ur utanförskapet. Särskilt för de som lever i en tillvaro där svenska språket knappt talas alls. För dem kan målet inte vara närvaro på SFI-lektioner. I stället måste svenska språket vara ett steg på vägen mot jobb eller delaktighet i samhället.