Det största problemet som skolan har är att den så sällan får vara just skola, en plats för utbildning och lärande. I stället ska den användas som ett verktyg för att råda bot på än det ena, än det andra som staten inte har hanterat på annat sätt.
Värre ändå är att eleverna så enkelt förvandlas till politiska reglage. Skolplikten går då inte ut på att de ska lära sig att räkna, läsa och skriva utan på att de ska bidra till att uppfylla exempelvis socialpolitiska mål. Det är en skymf mot såväl elever och föräldrar som lärare och rektorer.
Så när regeringen tillsatte en utredning för att öka likvärdigheten i svensk skola i förskoleklass och grundskola vet man på förhand att det inte handlar om att förbättra för eleverna. Målet är först och främst att klämma åt friskolorna och i andra hand att appellera till indrargrupper.
Utredningen "En mer likvärdig skola" som i går lämnades över till utbildningsminister Anna Ekström (S) visar med önskvärd tydlighet att farhågorna var befogade. Till att börja med föreslås en förändring i beräkningsunderlaget för skolpengen som flyttar pengar från friskolor till kommunala skolor, trots att det innebär en minskad likabehandling som kraftigt missgynnar vissa elever på grundval av hur deras skola är organiserad.
Därtill föreslår utredningen att kötid inte ska få användas som urvalsgrund. Detta är en rent symbolisk åtgärd som straffar föräldrar som aktivt bryr sig om sina barns skolgång. Det finns absurda exempel på skolor där man måste ställa barnet i kö vid födseln så kanske man kan få en plats. Men det är undantagsfall. Att ta bort kötid som urval åtgärdar heller inte problemet som består av att Sverige har ett underskott på bra skolor. För att förbättra svensk skola är detta vad som måste åtgärdas.
Utredningen slår därtill själv fast att segregation inte är ett stort problem i svensk skola, som i en internationell jämförelse är påtagligt likvärdig, samt att skolan misslyckas med det kompensatoriska uppdraget och att elevernas socioekonomiska bakgrund spelar allt större roll. Inte heller kan utredningen påvisa ett samband mellan resursskillnader och kunskapsresultat. Det innebär att det inte är skolan utan hemmet som i allt större utsträckning förmedlar kunskap och att det beror på hur resurserna används.
Skolans problem är inte huvudsakligen att för många av en viss grupp elever går i den skolan och att för många av en annan grupp elever går i den skolan, utan att det som sker i många skolor inte är tillräckligt bra.