Jens Nylander är kanske inte så värst känd för de bredare massorna. Ska hans karriär väldigt hårt sammanfattas har hans engagemang, intresse för IT och sinne för affärer gjort att det gått bra för honom. Prislappen för företaget Automile som gör körjournaler och som han sålde år 2021 ska enligt Dagens industri ha varit runt en miljard kronor.
Hans senaste projekt skiljer sig dock lite i och med att det snarast är att betrakta som välgörenhet. Nylander begär i enlighet med offentlighetsprincipen ut fakturor från kommuner, regioner och myndigheter. ”Det är visserligen tidskrävande att samla in ekonomiska handlingar och göra dem enhetliga i systemet. Men jag har all tid i världen”, berättar han för Fokus (15/2).
Sedan låter han ett AI-verktyg han utvecklat på fritiden gå igenom materialet för att hitta avvikelser. ”Under arbetet har jag hittat många exempel på det fiffel som verkar uppstå när "någon annans" pengar hanteras. En del grejer är små – andra lite större. Min slutsats är att minst 90 miljarder kronor skulle kunna sparas med små ändringar”, skriver Nylander på Expressen Debatt (14/2).
Nylanders slutsats känns rimlig. För den som tittar i hans databas över inköpen blir det tydligt hur offentlig verksamhet i mångt och mycket saknar respekt för skattepengar. En myndighet betalade till exempel 146 000 kronor för en svamputflykt. Chefer som signerat avtal har ingen aning om vad de skrivit under. Man betalar både för saker och tjänster som inte levererats och för rent trams.
Kommuner som drar in på kaffet till lärarna för att spara några tiotusentals kronor lägger flera miljoner på licenser för program som inte används. När en konsult var på väg att överskrida gränsen för direktupphandling krediteras flera fakturor, och nya sänds i stället via en firma tillhörande en kompis på samma myndighet. En annan konsult fakturerade flera myndigheter för samma tid.
Hur har det kunnat bli såhär? Hur kan Nylander på sin fritid göra vad få, om ens någon, som får betalt för att utöva kontroll klarar av? Klart är dock både att många politiker och tjänstemän har anledning att skämmas, samt att debatten om skattemedel är fördummad.
För många är ju summan på anslagen det enda måttet. Mer pengar är bra och kommer automatiskt förbättra kärnverksamheten. Mindre pengar innebär per automatik det motsatta.
Men Nylanders arbete visar att enbart fokusera på budgetstorlek är otillräckligt. När kärnverksamheter lider trots betydande anslag är något fel. Vi måste i stället för bara storleken på pengapåsen börja debattera styrning, hushållning och effektiv användning av pengarna.
Med förbättrad styrning och kontroll kan vi både stärka offentlig sektor och sänka skatterna. Det behöver inte vara så svårt i början. Det räcker med att kommunpolitiker söker på sin egen kommun i Nylanders databas och se var pengarna tar vägen.