Girjasdomen satte fokus på hur bristfällig den organisations som bär upp samernas rättigheter är. Detta har förstås varit känt länge men i och med domen går det inte längre att blunda för det.
Rättigheter, såsom jakt- och fiskerättigheterna i Girjasdomen, tillhör samerna som folk men bärs upp av samebyarna. De senare är en säregen juridisk person i svensk rätt som är ungefär en ekonomisk förening som enbart får bedriva renskötsel. Det är en näringsorganisation helt enkelt.
Alla av samisk börd har i teorin rätt till renskötsel. Den rätten får dock bara utövas praktiskt av den som är medlem av en sameby. Och det är naturligtvis de befintliga medlemmarna av en sameby som avgör vem som får bli ny medlem. Därtill kommer dimensionen att inflytandet i samebyn är proportionerligt till det ekonomiska inflytandet. Samebyn är med andra ord sällsynt dåligt lämpad som bärare av rättigheter.
Att ta ett helthetsgrepp kring alla dessa frågor är nödvändigt. Det borde inte ha dröjt så här länge.
Lika uppenbart som det bör vara att samerna har jakt- och fiskerätt på sina traditionella marker, lika uppenbart är det att det väl aldrig har varit fråga om en exklusiv rätt. Frågorna om relationerna med och rättighetsfördelningen i relation till samerna är i grunden politisk och borde ha lösts på det sättet. Regeringen borde ha tagit tag i frågan innan Girjas blev ett rättsfall. Jakt- och fiskerätterna borde ha delats mellan samerna och de vanliga markägarna.
Det var dock mer än vad regeringen klarade av och därför har vi det nuvarande läget som i praktiken inte fungerar för någon, annat än möjligen det yttersta fåtal som är medlemmar i en sameby. Och givet hur dåliga relationerna har blivit mellan samer och svenskar efter domen är det väl tveksamt att säga att systemet fungerar för någon.
Som har kunnat läsas i bland annat Kuriren är många rädda för att stöta sig med samebyarna. För de 90 procent av samerna som inte är med i en sameby innebär den rådande ordningen att de inte får ta del av sina ärvda rättigheter. Vad man än tycker om särlagstiftning på rättighetsområdet är detta en uppenbar orättvisa. Och den har uppkommit genom svenska statens försorg.
Därmed är det även staten skyldighet att ställa saker till rätta. Att de som felaktigt har gynnats av det rådande systemet vill bevara kan knappast ses som ett starkt vägande skäl att låta bli. Det är tvärtom ett av skälen till att den här processen måste till.