Ett val som inte kostar något, är inte heller värt särskilt mycket. Utan verkliga val försvagas också vår moraliska förmåga. För moral handlar om att välja det goda – inte om att någon annan väljer det åt en.
I Anthony Burgess roman En apelsin med urverk (filmatiserad av Stanley Kubrick 1971) döms den 15-årige Alex till fängelse för en rad brutala våldsbrott. Hans sociopatiska böjelser för överdrivet och omotiverat våld, tillika sexualbrottslighet, gör att omgivningen ser honom som ett hopplöst fall. Men en populistisk politiker erbjuder en annan lösning än ett långt fängelsestraff: den så kallade Ludovico-tekniken. Denna ska “bota” Alex genom en beteendeterapi som får Alex att må illa vid blotta tanken på våld eller sex. När behandlingen demonstreras förklarar politikern triumferande att Alex blivit “botad” från ondska – ett bevis på att staten nu har ett nytt, effektivt verktyg mot brottslighet.
En klarsynt åskådare påtalar dock det uppenbara, att utan valmöjligheter kan en människa inte agera moraliskt. För det är stor skillnad mellan att tvingas göra gott och att själv välja att handla gott. Moral handlar främst om en människas intentioner, inte ett specifikt utfall. Alex är inte god för att han inte längre kan begå övergrepp. Han har bara berövats sin mänskliga förmåga att välja.
Det här är inte bara en dystopisk idé från en roman. Vi ser spår av samma tänkande i vår egen samtid – i en sorts modern, mjuk social ingenjörskonst. Medborgarna ska “övertalas” att fatta rätt beslut. De ska köpa frukt och böcker, inte cigaretter eller alkohol. De ska välja opera framför dansband (ja, det är olika momssatser). Den svenska staten kan inte framkalla fysiskt illamående, som hos Alex, men kan väl skapa ekonomiskt obehag – med avgifter, skatter och subventioner som ska styra våra val.
Politiker riskerar även att internalisera en maktlöshet eller apati hos befolkningen när de ständigt försöker skapa en “minsta motståndets väg” mot vad de anser vara rätt beslut. När det egna omdömet aldrig efterfrågas, avtar det. Att på detta sätt låta sig ledas (kanske av lathet), eller fösas framåt (kanske av andras förväntningar), riskerar att försvaga den egna initiativförmågan hos individer och göra vårt samhälle sårbart för auktoritära ledare. Personligt ansvar och frihet går inte att skilja åt.
Frihet kräver att vi får – och förmår – välja själva. Låt inte politiker vänja dig vid hjälplöshet.