Förhandlingarna om det nya klimatpaketet har pågått i flera år. Namnet syftar på målet att minska EU:s utsläpp av växthusgaser med 55 procent år 2030 jämfört med år 1990. Med Europaparlamentets godkännande för paketets centrala delar (18/4) återstår för ministerrådet att rösta för innan det kan träda i kraft.
Det finns många bra delar av 55%-paketet. Det viktigaste är förslaget att utöka systemet med handel av utsläppsrätter till att även omfatta sjötransporter och flyg inom EU. Utsläppsrättshandeln är det bästa verktyget inom klimatpolitiken. Det sätter en gräns för hur mycket som får släppas ut, men låter sedan marknaden sköta minskningen.
Företag som har lätt att minska sina utsläpp kan sälja sina rätter medan företag som har svårt inte tvingas till kostsamma omställningar, men de måste fortfarande betala för det. Hade 55%-paketet bara fokuserat på utsläppshandel, skulle det varit utmärkt.
Baksidan är att högre kostnader kan flytta produktion utanför EU. Vilket riskerar att slå ut basindustrier med stor produktion, höga utsläpp men låg avans för varje enhet, såsom gödsel. Därför är det också välkommet att klimatpaketet innehåller nya tullar för koldioxidintensiva importvaror. Vi ska inte gynna smutsig industri i andra länder.
Tyvärr sätter EU också separata mål som helt går emot principen om fri fördelning på marknaden. För sektorer utanför utsläppshandeln, såsom vägtransporter, inhemsk sjöfart och jordbruk sätts specifika mål, som varierar för varje medlemsland.
Sverige är bland de fyra länder med högst satta mål, där utsläppen ska minska med 40 procent år 2030 jämfört med år 2005. Det går inte att nå utan orimligt höga kostnader. Till exempel skulle det omöjliggöra för regeringen att minska reduktionsplikten till EU:s miniminivå (DN 16/12), trots att det är nödvändigt för att värna svenskarnas ekonomi.
Kraven på Sverige är oproportionerliga och orättvisa. Särskilt som många andra medlemsländer enkelt skulle kunna bidra till EU:s totala sänkning genom att fasa ut kolkraft och gasuppvärmning. Vi bör inte bestraffas för att ha gått före i elektrifiering och utsläppsfri uppvärmning. Snarare borde vi kompenseras för att våra nationella miljökrav redan är tuffa.
Därtill ska nya skärpta krav på koldioxidupptag i skogsbruket införas. Från och med år 2026 måste upptagen överstiga utsläppen vilket kommer regleras med bindande nationella mål. Det riskerar att slå hårt mot det redan ansträngda svenska skogsbruket – som är vår femte största exportindustri. Med tanke på att EU redan i dag ser oblitt på skogsindustrin lär nya krav knappast hjälpa.
Regeringen bör värna våra intressen i slutförhandlingarna i ministerrådet. Det lär dock bli svårt då klimatet är ett av det svenska ordförandeskapets uttalade fokusområden. Frågan är om svenskarna har råd att betala för regeringens ambitioner i EU.