Så låg är vår självförsörjningsgrad

Under inledningen av pandemin våren 2020 fick vi i Sverige för första gången på en mansålder se tomma hyllor i butikerna.

Staten må underlåta att ta sitt krisansvar, men många svenskar gör vad de kan genom prepping. Här Anna-Maria Stawreberg som skrivit boken "Prepping".

Staten må underlåta att ta sitt krisansvar, men många svenskar gör vad de kan genom prepping. Här Anna-Maria Stawreberg som skrivit boken "Prepping".

Foto: Henrik Montgomery/TT

Ledare2022-04-06 05:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Och nu när Ryssland har angripit Ukraina drabbas jordbruket av snabbt stigande kostnader och världspriserna för mat stiger.

Det här får många av oss att fundera över vad som skulle hända om Sverige drabbas av en verklig kris. Till exempel ett krig i Östersjön eller en pandemi som slår ut världshandeln i flera månader. Svaret är att vi snabbt skulle få problem – stora problem.

Självförsörjningsgraden brukar, bland andra av Lantbrukarnas riksförbund, LRF, uppskattas till runt 50 procent. Hälften av det vi har på tallriken är alltså producerat i Sverige. Men då bör man komma ihåg att den siffran gäller i fredstid och med orubbade importkanaler.

När svenska politiker under beredskapen eller början av kalla kriget talade om självförsörjning menade de maten som kunde produceras här om landet blev avskuret från omvärlden – som på våren 1940. Men den organisation och planering som fanns för livsmedelsförsörjning under kalla kriget lades ned i början av 1990-talet. 

Om Sverige i dag skulle skäras av från omvärlden har vi i stort sett ingen självförsörjning att tala om. En avgörande begränsning är att svenskt jordbruk och dess logistikkedjor rullar på importerad diesel. Stoppas leveranserna av diesel står lastbilar och traktorer still.

Också i ett lite längre perspektiv finns det fler varor där vår egen produktion är direkt beroende av import. Exempel är foder, gödsel, växtskyddsmedel och utsäde. Som illustration av sårbarheten kan nämnas att Ukraina och Ryssland är viktiga exportörer till oss på dessa områden.

Problemen är med andra ord större och mer akuta än vad självförsörjningsgraden räknat i procent av vad vi äter anger. Trots att vårt beroende av import för mat på bordet har varit känt länge har inte mycket hänt. I dag finns ingen central planering av hur livsmedelsförsörjningen ska gå till i händelse av kris eller krig. Inga privata företag har fått i uppgift att leverera vissa varor. Inga statliga myndigheter har på förhand utpekade krigsuppgifter som rör livsmedelsförsörjning.

Ska Sverige höja självförsörjningsgraden är det här det måste börja: en central organisation som kan planera och peka ut vem som ska göra vad om det skulle bli en kris. Och naturligtvis lager av strategiska varor som vi inte kan producera själva. Vi kan inte förvänta oss att det som inte planerats i fred ska fungera om det blir kris eller krig.