Ledare: Så kan EU understödja coronakampen

Djupt skuldsatta länder som Italien kommer att tvingas skuldsätta sig ytterligare. Kommer de i detta läge att få klara sig själva, eller kommer rikare och mindre hårt ansatta länder att visa solidaritet?
Detta kunde tyckas vara en icke-fråga efter alla högtidstal om Europas samhörighet och vikten av att EU skapar konkreta fördelar åt sina medborgare. Något mer konkret än att skydda europeiska medborgare från arbetslöshet och fattigdom är svårt att se. I hanteringen av coronavirusets ekonomiska konsekvenser finns en tydligare uppgift än på länge.
Men så enkel är inte saken. Den idé som har stått i centrum är de så kallade coronaobligationerna, som innebär att EU-länderna gemensamt ska låna genom att utfärda och sälja obligationer. Lika tilltalande som denna idé är i länder som behöver få tillgång till kapital på mer gynnsamma premisser, lika tveksam är den i länder som Tyskland och Nederländerna där man får svårt att förklara för väljarna varför de ska ta ekonomiskt ansvar och en ekonomisk risk för andra länder. Under finanskrisen för tio år sedan diskuterades idén, som då kallades euroobligationer, flitigt men utan resultat.
Den här gången har dock förslaget vunnit mer gehör i Tyskland. Tidskriften Der Spiegel uttalar sig på ledarplats entydigt för förslaget. Ett antal ledande tyska ekonomer publicerade nyligen en debattartikel i fem europeiska tidningar där de också uttalade sitt stöd för tanken. ”Gemensam upplåning är nödvändig för att fördela krisens kostnader på mångas axlar. På detta sätt kan man stötta de särskilt utsatta länderna och förhindra att de utan egen förskyllan hamnar i en solvenskris”, skriver de.
Och om något ger större acceptans för gemensamma obligationer denna gång, är det just att länder har fått se ekonomin tvärbromsa utan att själva ha någon skuld i det. Tvärtom har nedstängning av näringsliv och offentlig verksamhet bedömts helt nödvändigt för att hindra smittspridningen. Under Greklandskrisen fanns hela tiden antagandet att grekerna hade betett sig oansvarigt och hade sig själva att skylla.
Summorna är astronomiska. Enligt de tyska ekonomerna skulle det behöva handla om 1 000 miljarder euro, motsvarande åtta procent av eurozonens samlade bruttonationalprodukt. Att finansministrarna inte har kunnat komma överens om åtgärden tidigare är ur det perspektivet inte förvånande. Mot detta står behovet av att visa att EU är en relevant aktör – något som inte har framgått hittills under coronakrisen.