Egentligen borde uttalandet inte kunna skapa någon större debatt. Det är återkommande beskrivet hur muslimska fundamentalister påverkar livet för människor i utsatta områden, till exempel genom att agera moralpolis och försöka styra hur andra ska klä eller föra sig. Likaså finns det åtskilliga exempel på hur imamer verksamma i Sverige har använt sina predikningar för att sprida åsikter som strider mot grundläggande värderingar om jämlikhet och människovärde.
Ändå utlöste Ebba Busch inlägg en kanonad av ovett från den politiska vänstern. Vänstertidskriften ETC menade i en ledare att Busch sysslade med att ”hetsa mot muslimer”. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg undrade i en kommentar på Busch utspel vad som skulle finnas kvar av det ”anständiga och goda Sverige” om partier som KD och SD fortsätter sina ”angrepp på muslimer”.
S-debattören Carl Melin skrev att ”De flesta muslimer i Sverige är mindre religiöst extrema än Livets Ord-are som Ebba Busch”. Tidigare ministern Annika Strandhäll (S) körde på samma spår när hon skrev om Ebba Busch uttalande: ”ska vi prata om extrema religiösa uttryck finns det många som har synpunkter på Livets ord som hon är uppväxt i”.
Detta är något som tillhör det mest utmärkande men samtidigt besynnerliga i vår samtids politiska debatt; nämligen att socialdemokratiska opinionsbildare attackerar den som säger något negativt om islam och muslimer, även när kritiken helt tydligt bara rör avarter och totalitära former av religionen.
Vi är så vana vid att se det att vi har slutat tänka på det. Men egentligen borde en progressiv socialdemokrati snarare vara på kollissionskurs med en förtryckande islamism. Ta bara frågor som religionens roll i uppfostran, makten över lokalsamhället eller kvinnors och mäns jämställdhet. Friktionsytorna borde vara stora.
Ändå går företrädare för den demokratiska vänstern och Socialdemokraterna ideligen ut och försvarar islamism. Ofta genom att brännmärka dem som vågar yppa kritik. Kalla kritiken för hets och ifrågasätta motiven. Eller genom att relativisera – till exempel genom att jämföra islamism med svensk frikyrklighet.
Därmed suddar man också ut den viktiga distinktionen mellan muslimer i allmänhet och de förtryckande strukturer som Ebba Busch pratar om. Om det handlar om att säkra muslimska röster är det en farlig strategi som Socialdemokraterna väljer.