När Lenita Ericson hastigt och olustigt lämnade sina politiska uppdrag hamnade förstås fokus på vem ska efterträda henne. Rent akut är det förstås Fredrik Hansson som i rollen som vice har arbetat sida vid sida med Ericson. Men sen då?
En del pekar ut Carina Sammeli, ordförande i valberedningen, som Ericsons efterträdare. Andra menar att partiet måste ta in någon utifrån eftersom alla på ett sätt eller annat är befläckade av maktkampen. Det är svårt att se att det skulle göra någon större skillnad.
Vem som än väljs utan att ha faktiskt stöd från den grupp som krampaktigt håller i partiets reella makt kommer att ha samma förutsättnignar som Ericson hade. Om möjligt kommer en person utifrån att ha än sämre förutsättningar än en lokal representant som, likt Ericson, i vart fall åtnjuter medlemmarnas förtroende. Det mest troliga i detta scenario är att partiet drabbas av ytterligare ett avhopp före nästa val.
För att undvika detta har man två val. Det enkla är att gilla läget. Man får då helt enkelt acceptera att partiet har blivit en personlig maktapparat strukturerad kring ett par centrala gestalter snarare än en demokratisk organisation. Det är varken första eller sista gången det inträffar. Man kan välja att låta det vara så och så får dessa diktera valberedningens arbete och så kan ombuden enkelt bara dyka upp och bekräfta valet. Egentligen skiljer det sig inte påtagligt från vad partiet gör på riksnivå.
Om man nu till äventyrs inte vill låta en liten grupp människor styra kommunens största parti på egen hand får man ta till andra medel. Men det är betydligt jobbigare. Partikulturen kommer inte att förändras utan att personsammansättningen gör det först. Bastuklubbstraditionen, där en liten grupp själva gör upp om allting, sitter hårt inpräntad i gamla tiders socialdemokrater. Det krävs förnyelse.
Ut med det mesta av det gamla och fyll på med nya generationers socialdemokrater. Det kommer inte att göras av sig självt. Ingen socialdemokrat släpper självmant makten, det är bland annat därför vi kan vara säkra på att Ericson faktiskt inte hade någon.
Det är svårt att förändra ett parti där den befintliga ledningen inte vill ändra något. Möjligen måste man vänta ut det kommande valet och ta en brakförlust för att nödvändigheten ska uppenbara sig. De aktiva socialdemokrater som inte vill göra detta måste se sanningen i vitögat. Utan en storstädning har partiet inget förtroende kvar.