Rimligt att inte få heta vad som helst

Ett norrbottniskt föräldrapar ville döpa sin dotter till Kakan men fick avslag från Skatteverket. En rimlig bedömning.

Välkommen till världen, lilla Pilsner! Seden att ge lustiga namn som ska stå ut är oroväckande.

Välkommen till världen, lilla Pilsner! Seden att ge lustiga namn som ska stå ut är oroväckande.

Foto: Sarah Richter/Pixabay

Ledare2021-10-13 05:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Det aktuella exemplet, som omskrevs på kuriren.nu i går, är förstås i någon mening rätt harmlöst. Att heta Kakan i mellannamn är långt ifrån det värsta som kan drabba ett barn. Vilket förstår är en rätt dålig tumregel för vad som bör tillåtas.

Om det finns något gott skäl att låta ett barn döpas till Kakan så är det väl att det har gjorts förr. 26 människor heter redan Kakan i förnamn i Sverige, därtill heter 55 personer samma sak i obestämd form. Vad som är tillåtet att döpa ett barn till har gått fram och tillbaka över tid, och namn som har getts i andra länder accepteras förstås även om de inte skulle kunna ges här.

Så gott som alla är överens om att man inte ska få döpa barn till vad som helst. Ingen ska behöva växa upp och heta exempelvis Satan, Arsle eller Pung (dock finns faktiskt elva personer som heter just det sistnämnda). Det finns alltså behov av en gräns, frågan är var den bör gå.

Ett inte orimligt förslag är väl att det bör handla om faktiska personnamn. Det är fortfarande ett ganska brett förråd att välja ur. Det är svårt att definiera, men vi vet vad det är när vi hör dem. Vi vet att Klas-Göran är ett personnamn och att Kakan inte är det. Och det finns ingen anledning att tro att Skatteverkets folkbokföringsavdelning inte skulle klara av låta även kategorin personnamn utvecklas i rimlig omfattning. 

Aftonbladet rapporterade i februari att sedan den nya personnamnlagen infördes 2017 har Skatteverket nekat över 900 ansökningar. Och antalet har ökat kraftigt sedan 2019. Det verkar inte osannolikt att det beror på uppfattningen att den nya lagen gjorde det lättare att ta vilket namn som helst.

Viljan att ge sina barn märkliga namn är lika verklig som märklig. Kanske är det individualismen som har drivit på tanken att ens barn måste ha ett så unikt namn som möjligt. Att Bertil är för alldagligt för ens egen telning medan Tomhet eller Pilsner är mycket mer träffande. 

Beteendet förefaller vara en varningssignal om att man kanske inte förmår att prioritera barnets välmående fullt ut. Det säger väldigt lite i ett enskilt fall men blir intressant på samhällsnivå. Att vi fokuserar så mycket på etiketten vi sätter på ett barn, snarare än på personen som barnet ska bli. Det är ju där alla de kvaliteter vi faktiskt intresserar oss för finns. 

Som Shakespeare skaldade i Romeo och Julia: Vad är ett namn? Det som vi kallar en ros för skulle dofta lika sött med ett annat namn.