När regeringen tidigare i år försökte smyga en lag om att ge sig själv extraordinära befogenheter genom riksdagen avslöjade den vidden av sitt oförstånd. Man försökte åsidosätta demokratins spelregler och hoppades att ingen skulle märka det.
Efter att väsentliga eftergifter hade gjorts gentemot riksdagen och demokratin antogs lagen. Den politiska borgfreden var ännu intakt och även om bland annat Moderaterna oroade sig över ersättningsfrågan för de som fick sina verksamheter begränsade ansåg man det viktigt att regeringen fick möjlighet att agera när så krävdes.
I enlighet med hanteringen av krisen i stort användes lagen aldrig. Och nu har regeringen återigen kastat fram ett lagförslag med minsta möjliga marginal som bara måste antas. Vilket nonsens.
Det kan förstås hävdas att omständigheterna är emot regeringen. Lagen var tänkt att börja gälla i sommar, men den högst oförutsebara pandemiska utvecklingen gör att den måste vara på plats strax efter tjugondag Knut. Det förutsätter dock att man säger att regeringen gjorde rätt i att planera för att inga extraordinära åtgärder skulle behövas vinter och vår, då alla bedömare spått att en ökning skulle ske igen.
Förfarandet är i själva verket symtomatiskt för regeringens krishantering i stort. Oavsett om det handlat om restriktioner eller subventioner har de kommit för sent och gjort för lite. Regeringen valde att agera så lite som möjligt och i varje enskilt fall så sent som möjligt. Det har resulterat i att Sverige står ut likt ett infekterat sår i jämförelse med andra länder.
De enda områden där regeringen har excellerat är otydlighet och att försöka lägga skulden på andra. När man väl vidtar åtgärder gör man ingenting för att kompensera dem som drabbas av dem. De restriktioner som nu gäller för restaurangbranschen är så kraftiga att det enda skälet att inte stänga ned helt är att slippa betala för sig. Företagen kan i princip inte klara sig och regeringen skäller närmast dagligen på den som ändå besöker krogen en kort stund.
Sverige har över 8 000 dödsfall. Norge, Danmark och Finland harr under 2 000. Skillnaden beror huvudsakligen på vår regering och den strategi den har valt. Samt förstås det saktfärdiga och arroganta sätt på vilket den har agerat under krisen.
Under snart ett års pandemi har det hittills aldrig inträffat att en åtgärd inte har kunnat genomföras i tid på grund av riksdagen. Däremot gång på gång på grund av regeringen.