Vem är du och vad är din koppling till klimatpolitik?
– Jag är makroekonom och forskar om långsiktig tillväxt i grunden men har jobbat med kringområden till det här ända sedan jag doktorerade på MIT för 30 år sedan. Och de senaste 15 åren har det varit klimatekonomi
Hur ser du på uppdraget? Du har ju tidigare förklarat att ambitionen är att vi ska komma ur EU:s klimatpaket Fit for 55 med huvudet upp och fötterna ner.
– Ja, naturvetarna har lärt oss att så länge vi fortsätter släppa ut koldioxid så fortsätter klimatförändringarna så vi måste förr eller senare bli koldioxidneutrala. Det svåra är att säga hur snabbt det här ska gå. Och i slutändan är vi ju intresserade av hur klimatförändringarna påverkar oss människor och vår välfärd. Men osäkerheten om allt detta är jättestor, så det handlar inte om att försöka hitta en optimal politik utan en som man inte riskerar att gruvligt ångra i efterhand.
Så boten ska inte riskera att bli värre än soten?
– Precis. Och omställning till koldioxidneutralitet på 25, 30 år är fullt förenlig med en fortsatt ekonomisk tillväxt och egentligen ganska små kostnader. Ekonomier är rätt flexibla om de får tid på sig. Så en omställning till runt mitten av det här århundradet borde gå att göra utan stora ekonomiska uppoffringar och utan stora förändringar i vår livsstil och därmed utan ökade sociala spänningar.
Det vore ju välkommet, men går det?
– Ja, men en del av de svenska klimatmålen behöver formuleras om. Målet för bara transportsektorns utsläppsminskningar är ju mer än hela Sveriges totala utsläppsminskningsbeting. Det är tokigt. Fit for 55 ger inte utrymme för några allmänna ambitionsminskningar men jag tror att om vi släpper transportsektormålet och i stället säger att vi ska ha en bred ansats så blir det inte så tungt.
Så sammanfattat. Snurra lite på många rattar, inte jättemycket på en enda ratt?
– Mycket riktigt.
Väl medveten om att utredningen inte är färdig men kan du ge några konkreta exempel?
– Jag tror att vi måste göra det ekonomiskt lönsamt för bönder och markägare att vara klimatsmarta. Något i Danmarks riktning. De tänker införa utsläppsavgifter i jordbruket på metan och kvävgaser men återföra alla pengarna till jordbruket så att det inte blir konkurrenshämmande. En annan sak är att minska trycket genom att föra över utsläppshandelsrätter till fler sektorer. Transportsektorn, jordbruket och så vidare. Det tredje är att finansiera utsläppsminskningar i andra länder.
Kan transportsektorn då räkna med lättnader?
– Ja och nej. Vi får räkna med bränslepriser liknande de andra nordiska ländernas, och vi måste ha tydliga mål för elektrifiering och laddinfrastruktur. Idag ligger vi inte i framkant där, det drabbar både vanliga privatbilister och de som vill köra transporter på el.
Och kablar som tål tillräckligt mycket el, rimligtvis?
– Precis. När det gäller transporterna är det ju inte ett energimängdsproblem. Elektrifiering här kräver inte några enorma mängder ny el. Vad som behövs är kablar så att det finns ström där man måste ladda bilen.
Så trots de hårda betingen från EU går det att med en inte lika forcerad klimatpolitik formulera mål som både gör nytta för klimatet och inte plågar människorna?
– Absolut. En bredare ansats gör det möjligt att inte göra det så tungt. Det är inte mindre forcering i den mening att utsläppsminskningen går långsammare, men genom att göra det smartare och bredare och låta de områden där det är svårast få mer tid blir det mindre påfrestningar på samhället.