Grund för beslutet är i stället att egendomen inte står i proportion till den enskildes inkomst. Värt att notera är att det inte rör sig om beslag i syfte att reglera skulder eller ta så kallade brottsvinster. Sådana verktyg finns redan.
I och med att det ligger på den enskilde att förklara innehavet av egendomen blir bevisbördan omvänd. Det är tveksamt om det hör hemma i en rättsstat.
Även om målet är gängkriminella som lever lyxliv med pengar som inte går att bevisa härrör från brottslig verksamhet går det inte att utesluta att oskyldiga också kommer drabbas. Om problemet egentligen är polisens bristande utredningsförmåga löses det bäst med förbättrade resurser, inte genom att ändra presumtionen till att allt kan vara brottsvinster.
Utöver de uppenbara problemen med rättssäkerhet, omvänd bevisbörda och risk för att vanliga svenssons hamnar i kläm finns även problem med retroaktivitet. Eftersom egendom införskaffad innan lagens ikraftträdande också omfattas gör regeringen det väldigt svårt för människor att hävda sin rätt. Vid anskaffningstillfället visste de ju inte om att de var tvungna att i framtiden kunna styrka sitt innehav.
Allt detta vet Strömmer. Han har ju berättat att hans tid på Washingtonbaserade Institute for Justice, en organisation som försvarar rättssäkerhet och medborgerliga friheter, inspirerade honom att dra i gång den svenska versionen Centrum för rättvisa. Ett av de fenomen IJ slagits mest mot är Civil forfeiture. En process som tillåter myndigheter att konfiskera egendom som inte kopplas till brott. Alltså samma fenomen som Strömmer nu själv föreslår.
Likadant är det med regeringens förslag om anonyma vittnen. Lagrådet sågar förslaget och påpekar att det skulle innebära ”ett betydande avsteg från hittills vedertagna rättsprinciper” och att ”domstolens möjlighet att företa en fri och fullständig bevisprövning begränsas”.
Lagrådet slår också fast att ”förslaget kan leda till att domstolarna får sämre underlag för att döma i målet”, och avstyrker förslaget. Det börjar beklagligt nog höra till vanligheterna att Lagrådet har starka betänkligheter kring regeringens lagstiftningsiver.
Det är förvisso lätt att förstå frestelsen i att tänka att hårdare lagar med lägre tröskel för staten att ingripa automatiskt ger mindre brottslighet. Men det är just när det är som allra lättast att svepas med som viktigast att stanna upp och tänka på rättssäkerheten.
Det handlar inte om att skydda kriminella, utan om att skydda rättsstaten. I tider av kris och otrygghet får vi inte låta forcerade åtgärder undergräva de principer som gör vårt samhälle civiliserat. Rättssäkerheten är vår bästa försäkring mot godtycke, fel och maktmissbruk. Den måste vi värna med samma intensitet som vi bekämpar kriminaliteten. Det är dags för regeringen att besinna sig.