Det är den stora nyheten från tisdagens presskonferens med energiminister Khashayar Farmanbar (S) samt klimat- och miljöminister Annika Strandhäll (S). De hävdar sig nu vara öppna för pragmatiska samtal efter valet, efter att ha spenderat många år med att avveckla kärnkraft. Det är genomskinligt.
Socialdemokraterna har, i tävlan med inte minst Miljöpartiet, under lång tid försämrat svensk elförsörjning. Att kärnkraften successivt lagts ned är en stor del av förklaringen till den energibrist som nu råder i söder. Nu föreslår regeringen att den ska lösas bland annat genom att skicka mer el från det energirika norr. Att denna energi kommer att behövas här, inte minst för alla de gröna industrisatsningar som nu planeras och genomförs, verkar ha förbisetts. Att det skulle innebära högre elpriser här uppe begriper alla att regeringen inte bryr sig om. Däremot vore det ju rimligt att ta i beaktande att det alls finns något att skicka.
Regeringen vill även tvinga fram installation av solceller på såväl offentliga som kommersiella byggnader. Hur detta ska tvingas på privata aktörer lär bli en intressant rättsfråga – särskilt då det är oklart vem som står för kostnaden. Att det med stor sannolikhet bara kommer ha marginell effekt på Sveriges energibrist bör dock även det betraktas som ett problem. Solel är inte reglerbar, och fungerar bäst som ett komplement.
Det ska även satsa på vind- och vattenkraft, varav bara den senare är reglerbar. Det är också oklart vad satsningarna skulle innebära. Är satsningen på vattenkraft egentligen en reform mot vattenkraft? "Moderna förutsättningar" brukar innebära strängare regler. Det är mycket som är oklart.
Vad regeringen främst är ute efter, det kanske enda som är riktigt tydligt, är att begrava frågan om kärnkraften. Plötsligt är man beredd att kanske se över regelverket och bjuder in till partiöverskridande samtal – efter valet. Varför S skulle ha något med regeringsmakten att göra efter valet är oklart. Uppenbart är dock att partiet förstår vidden av sitt energipolitiska misslyckande och attraktionskraften i den politik inte minst Moderaterna driver.
Det är förståeligt att regeringen vill desarmera den bomb som de mödosamt och tillgivet apterat tillsammans med Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Givet det strikt amatörmässiga utförandet verkar det dock mer troligt att bomben sprängs i händerna på regeringen.