Efter stormningen av Kapitolium tog det så kort tid för Socialdemokraterna att börja dra inrikespolitiska slutsatser av det att det enbart kan beskrivas som en ryggmärgsreflex. Därefter har dess skändliga liknelser fortsatt i en betydligt mer utstuderad form i akt och mening att framställa hela oppositionen som demokratiskt illegitim.
Retoriken är påfallande lik Donald Trumps, med skillnaden att S använder Trump som ett avskräckande exempel. Det tragiska i att vi har en justitieminister, Morgan Johansson (S), som inte ser någon skillnad mellan att en pöbel med våld försöker och skräck försöker ta ifrån folket deras beslutanderätt och att demokratiskt valda partier agerar tillsammans för att uppnå gemensamma mål är milt uttryckt beklagligt.
Det finns förstås mycket som talar för att Johansson, likaväl som många andra av de högt uppsatta socialdemokrater som har uttalat sig i detta ärende, faktiskt är fullt medvetna om skillnaden. De bryr sig bara inte om den.
Det finns en tradition inom den svenska vänstern, inte minst socialdemokratin, att betrakta sig själv som det enda demokratiskt godtagbara alternativet. Det hänger till stor del förmodligen samman med att man under sitt alltför omfattande regeringsinnehav under 1900-talet i hög utsträckning växte ihop med staten.
När borgerligheten till slut kunde enas och 1976 bröt den röda monotonin var det en chock för S. Marita Ulvskogs bevingade ord "Det kändes som en statskupp" illustrerar detta väldigt väl. I ett bredare perspektiv kan Cornelis Vreeswijks The bananrepubliken sång som gavs ut 1980 sprida ytterligare ljus på situationen. Där sjunger mäster Cee, som alltid var tydlig med att den politiska hemvisten låg någonstans mellan S och V, bland annat om hur man vill återinföra dödsstraff, avrätta alla socialister och ta itu med de gamla och svaga.
Socialdemokraternas nuvarande svårigheter att skilja mellan att påstå att andra partier inte förmår uttolka folkviljan och att hävda att de inte har någon rätt till folkviljan är således en tradition med anor. Dessvärre har den därtill gift sig med S tendens att betrakta inte bara sin egen politik utan alla sina göromål som goda i och av sig själva och därför något som riksdagen inte ska lägga sig i. Statsministerns många mästringar av och försök att underställa riksdagen regeringen är tydliga exempel på detta.
Detta är något vi har sett ofta i historien. Allra bäst har det kanske beskrivits i William Shakespeares krönikespel Richard II som premiäruppfördes 1595. Richard, den siste konungen av huset Plantagenet, tillträdde tronen vid tio års ålder uppfostrad i tron att det var Gud som utsett honom att vara Englands kung. Han är maktfullkomlig, obeslutsam och oförutsebar, både extravagant och introspektiv. Han klarar inte av att regera. Men vad spelar det för roll när kronan är himmelskt förlänad?
Efter mycket om och men lämnar kung Richard ifrån sig kronan till sin kusin, den landsförvisade Bolingbroke – senare kung Henrik IV. Men det är av pragmatiska skäl mer än något annat. När Richard slutligen mördas i fängelset är han ännu övertygad om att det inte kan finnas någon annan legitim regent än han själv.
Men varken Richard II eller Socialdemokraterna är utsedda av Gud att leda sina länder. Båda måste ödmjuka sig för folket. Richard insåg det aldrig. Förhoppningsvis slipper vi säga detsamma om S.