Att få tillstånd för gruvdrift är en ganska långsam process under de bästa av omständigheter. Men med nuvarande regering är det knappt en process överhuvudtaget. Gruvföretaget Beowulf har väntat i över tio år på att få besked om järngruvan i Kallak. Det är direkt skrattretande.
Att regeringen inte klarar av att låta lagen gälla är beklämmande, men det är inte enda gången. Minns Preems utbyggnad av oljeraffinaderiet i Lysekil som trots att det uppfyllde alla lagkrav och godkänts av domstol ändå skulle prövas av regeringen, bara för att. Om regeringen vill ta andra hänsyn än de lagen ställer är det förstås i någon mening dess privilegium – men det kommer med en prislapp.
Sveriges rykte som ett land värt att investera i förstörs sakta men säkert när regeringen ignorerar lagarna och gör andra bedömningar utan att ta hänsyn till vad den lagstiftande församlingen har gett uttryck för. I längden är detta något som kan stå Sverige mycket dyrt.
Men det är inte vad regeringen gör i fallet med gruvan i Kallak. I stället gör den allt den kan för att slippa göra någonting alls. Statsminister Stefan Löfven är desperat ute efter att slippa befatta sig med frågan alls. Även att besluta att låta lagarna gälla innebär ett ställningstagande för gruvdrift som inkräktar på rennäringen, direkt är det samebyn Jåhkågasska tjiellde som skulle drabbas. Men handlingsförlamningen skadar alla inblandade parter.
Beowulf har fått vänta länge på tillstånd som av gällande regler att döma bör tilldelas det brittiska företaget. Under tiden har bolaget lagt ned hela 80 miljoner kronor. Det är sannerligen inte gratis att inte bedriva gruvverksamhet i Sverige. Medan företaget blöder har regeringen rullat tummarna så till den grad att konstitutionsutskottet prickade regeringen för att inte ha gjort någonting alls under hela tre år.
På den andra sidan finns samebyn och dess renägare och -skötare som har tvingats att leva i över ett decennium med osäkerheten att inte veta om deras renskötselområde kommer att vara intakt. Det är en lång tid av ovisshet. Ska man våga investera i ny utrustning, kanske utveckla verksamheten? Hur ska man ens kunna fatta sådana beslut när man aldrig får besked om vad som ska hände.
Regeringens livlina var FN--organet Unesco, som regeringen bad yttra sig över hur gruvan skulle påverka världsarvet Laponia. Om Unesco bara kunde uttala sig kategoriskt skulle saken kunna vara löst. Allt regeringen behövde göra var att konstatera att det inte fanns något annat val än att agera i enlighet med utlåtande.
Nu har Unesco uttalat sig, men det hjälper inte regeringen. Organisationen konstaterar att gruvan kommer att störa världsarvet, förmodligen en hel del, men att det är svårt att uttala sig om omfattningen. Unesco uppmanar inte regeringen att avslå koncessionen. Båda sidor anser att yttrandet talar till deras fördel.
Regeringen är fast där den började. Med avvägningar den saknar ryggrad nog att göra och parter som lider av att något beslut aldrig fattas. Det är ovärdigt. Regeringen måste göra ett val och stå för det. Allt annat är inhumant.