Och nog är det något märkligt över hela tillställningen. Fem veckor in i krisen kommer regeringen plötsligt på att den inte har talat direkt till barnen och ska därför göra just det. Det föder onekligen en misstanke om att det handlar mer om att fylla ut tiden än något annat. För om det faktiskt var så viktigt, varför vänta så länge?
Kanske vore det bättre att Lilla aktuellt med flera då och då skickar sina reportrar till de vanliga pressträffarna. Där de riktiga ministrarna talar. Inget ont så om jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP), men hon har ytterst lite med krishanteringen och ansvaret för den att göra. Men det vore förstås inte lika mycket show över det.
Lindhagens engagemang för barn ifrågasätts inte, det är säkert genuint. Men pressträffen var likafullt plågsam. Utöver ministern var representanter från Folkhälsomyndigheten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Socialstyrelsen samt Barnens rätt i samhället (Bris) på plats. Representanten för Bris stod ut genom sin förmåga att kunna tala till barn. Den saknade de övriga.
Över huvud taget var det skrämmande likt vilken pressträff som helst med regeringen och myndigheterna. Ingen av deltagarna, med undantag för representanten från Bris, verkade ha förberett sig särskilt för att tala till barn. Det var samma talepunkter som vanligt, och de omtalades på precis samma sätt. Ibland talade någon lite långsammare än annars.
Den enda påtagliga skillnaden mot en vanlig pressträff var inte att journalisterna på plats var barn och unga, de gjorde ett nog så bra jobb att ingen saknade deras vuxna motparter, utan att Lindhagen såg till att poängtera att alla frågor som ställdes var väldigt bra och viktiga.
I övrigt var allt som vanligt. Att regeringen var representerad av jämställdhetsministern i stället för någon av de ministrar med mer insyn och ansvar gjorde faktiskt ingen påtaglig skillnad. Oviljanatt förklara vad strategin är och vad man vill uppnå var densamma som alltid. Bristen på svar var lika närvarande som alltid, oviljan att vara tydlig och ta ansvar likaså. De tomma, svävande svaren hängde i luften - precis som alltid.
Efter pressträffen kom den oundvikliga insikten. Möjligen finns det ett gott skäl till att den numera beryktade tyske journalisten har så svårt för de svenska pressträffarna. Avsikten i går var förstås att behandla barn som journalister. Men det som hände var att regeringen visade att den har tagit för vana att behandla journalister som barn.