Det är något särskilt med en gruva. Symboliskt har de förstås alltid spelat en stor roll. Från Snövit till Morias gruvor i Sagan om ringen. Inte sällan förknippas de med girighet. I Tolkiens värld anklagas dvärgarna för att ha låtit sitt begär ta överhanden och som en konsekvens därav grävde de för djupt. Vem vet vilka fasor som kan finnas där nere.
Ingen räds förstås att en balrog ska dyka upp om Beowulf får sin bearbetningskoncession för Kallakgruvan. Likafullt är det många intressen som krockar när någon vill gräva sig ned i marken. Praktiskt taget allt måste tas hänsyn till, från naturvärdesfrågor till samernas renbete. Det är komplexa frågor.
Värdet av en gruva är svårt att överskatta. Vår digitaliserade värld både börjar och slutar vid det vi tar upp ur berget. Från järn, som i Kallak, till sällsynta jordartsmetaller som LKAB ska utvinna i sina processer. Det behövs överallt. Från vindkraftverk till våra mobiltelefoner. Att vi har en möjlighet att tillhandahålla detta är fantastiskt. Dels finns det stora ekonomiska värden i det samtidigt som det möjliggör en omställning till renare teknik, dels minskar det vårt beroende av mindre vänligt sinnade stater.
Att processen kring gruvor fungerar är avgörande. Så är inte fallet. I förra veckan stod det klart att konstitutionsutskottet, KU, går på Luleåmoderaten Mattias Karlssons linje och prickar näringsminister Ibrahim Baylan (S) för den närmast obefintliga handläggningen i Kallakärendet.
Ansökan, som företaget initierade för snart åtta år sedan, landade 2017 på regeringens bord för andra gången. Sedan dess har ingenting väsentligt inträffat. Av KU:s granskning framgår även att det knappast heller kan ha varit avsikten. Utskottet konstaterar också att näringsdepartementets agerande gått stick i stäv med hur statsminister Stefan Löfven uttalat att processen bör skötas.
Det kan dock knappast ha undgått statsministern att gruvprocesser som har kommit till regeringen har fastnat där. Det är inga små ärenden och mönstret är tydligt. Det måste därför misstänkas att statsministern har accepterat skillnaden mellan sina utsagor och verkligheten. Därför är det svårt att tro att hans uttalande i samband med LKAB:s storsatsning, att tillståndsprocessen ska förbättras, skulle vara särskilt ärligt menat.
Bevisbördan ligger nu på regeringen att visa att den klarar av att faktiskt handlägga gruvärenden på ett effektivt sätt. Hittills har ingenting tytt på detta.