Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) hade redan på förhand sågat den. Nordmark – som tidigare var fackföreningsledare i TCO – menade att utredningens förslag hade en slagsida till arbetsgivarens fördel (Dagens Nyheter 1/6).
Utredaren Gudmund Toijer lät sig dock inte hetsas upp på pressträffen. Han förklarade metodiskt resultatet. Kompetens och anpassningsförmåga föreslås få större betydelse vid uppsägning, anställningstiden en aning mindre.
För Socialdemokraterna är det en oönskad utredning. Orsaken till dess existens är januariöverenskommelsens punkt 20. I den står att lagen om anställningsskydd ska ändras genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna. Särskilt ska de mindre företagens situation beaktas. Lyckas inte arbetsmarknadens parter att uppnå det målet ska det genomdrivas politiskt, därav utredningen.
Den svenska traditionen av omhändertagande på arbetsmarknaden är dock långt äldre än las och S. På Bergslagens bruk och slättlandets stora gårdar – som stod modell för Socialdemokraternas Sverige – förväntades arbetsgivaren ta hand om dem som arbetade. Det arvet lever kvar, även om anställningsskyddet ändras på pappret.
Bakom politiken finns en svår avvägning. Företagen har ett behov av att kunna anpassa verksamheten, i grunden för att överleva. Det bolag som inte är på tårna kan snabbt se sig utkonkurrerat på en hård global marknad. Företagen kan också stanna i växten, om det är för riskabelt och kostsamt att anställa en person till. När det är svårt att säga upp personal lär företagen dra sig för att anställa.
Samtidigt bör den som tar ett arbete kunna ha en förutsägbarhet om morgondagen. Det gör det enklare att skaffa en bostad och bilda familj. Konsumtionen kan också – på gott och ont – stimuleras av starkt arbetstagarskydd. När jobbet är tryggat vågar människor handla mer. Det betyder dock att incitamenten minskar för eget sparande.
Anställningsskyddets utformning landar ofta i diskussioner där olika värden behöver vägas mot varandra. Den som är skyddad av las nuvarande utformning kan våga säga emot på jobbet om det krävs, samtidigt som det kan leda till att incitament saknas för egen utveckling.
Men den svåraste balansakten står regeringen inför. Jöken kräver ändringar i las men rörelsen stretar emot.