Det var knappast förvånande att regeringen fick dåligt betyg i Klimatpolitiska rådets senaste årsrapport (29/3). Rådets uppgift är att utvärdera regeringens arbete för att uppnå de klimatmål som riksdagen har beslutat om i det klimatpolitiska ramverket. Mest aktuellt är etappmålen för 2030 som innebär dels att Sveriges totala utsläpp då ska ha minskat med 63 procent jämfört med 1990, dels att utsläppen från specifikt transportsektorn ska ha minskat med 70 procent jämfört med 2010.
Vi är inte ens i närheten av att uppnå det sistnämnda, och som rapporten konstaterar verkar Sverige för första gången gå mot kortsiktigt ökade utsläpp. Det beror på sänkningen av reduktionsplikten vilket var ett av högerpartiernas viktigaste vallöften. Reduktionsplikten har varit det främsta verktyget för att försöka nå transportmålet, men ledde som bekant till kraftigt ökade bränslepriser.
Årsrapporten har självklart tagits väl emot av oppositionen. Magdalena Andersson (S) och Muharrem Demirok (C) kallade till gemensam presskonferens (3/4) för att förklara hur illa den nya regeringen sköter klimatpolitiken. Men de bör vara försiktiga med skuldbeläggandet.
Regeringen hade goda skäl att sänka reduktionsplikten. De höga kostnaderna på drivmedel hade blivit en tung börda för många familjer och företag. Särskilt tillsammans med de skenande elpriser som både S och C har bidragit till genom sitt kärnkraftsmotstånd.
Desto viktigare är dock att inte heller Anderssons egen politik fick tummen upp av Klimatpolitiska rådet. Faktum är att varje rapport sedan det klimatpolitiska ramverket beslutades 2017, har bedömt att den förda politiken inte räcker. Varken som finansminister eller statsminister tycks Andersson alltså ha varit villig att betala priset för att uppnå klimatmålen. Det gjorde hon rätt i.
Målen för 2030 bygger på felaktiga premisser. Dels att sänkningen måste vara jämn över tid. Snarare fungerar den tekniska utvecklingen så att förändringar sker i större hopp. När exempelvis elbilar blir ekonomiskt och praktiskt gångbara för majoriteten av svenskar, kommer övergången gå snabbt.
Dels att sänkningen måste vara lika i alla sektorer. Tvärtom vore det bättre att de sektorer som kan sänka utsläppen snabbt gör det medan de sektorer där det ännu är för dyrt, som transportsektorn, väntar tills bättre lösningar finns. Annars kommer politiken bli onödigt dyr och människor kommer få svårt att klara sin vardag. Vilket vi såg med reduktionsplikten, som sedan krävde en ännu större inbromsning än som annars hade behövts.
Eftersom samtliga partier i praktiken verkar inse att 2030-målen inte kan uppnås till rimlig kostnad, borde målen uppdateras. Det finns inga skäl att regeringen varje år ska ställas vid Klimatpolitiska rådets skampåle för att den för verklighetsförankrad politik.