I juni förra året krävde en majoritet i riksdagen att direktiven till den så kallad renmarkskommittén skulle kompletteras. Fram tills nyligen har inte mycket kommunicerats i frågan från regeringens sida.
Riksdagen ville att utredningen tar fram förslag som tar hänsyn till samernas rätt, men också beaktar lokalbefolkningen och övriga svenskars tradition, intresse och behov av att jaga och fiska på det sätt som skett under lång tid. Dessutom ville man att annan näringsverksamhet, så som skogsbruk och turism, i högre grad skulle beaktas.
Regeringen överväger nu, nästan ett år senare, att tillföra fler direktiv till utredningen. Detta bara några månader innan kommittén ska lämna sitt första delbetänkande. Om det blir ett tilläggsdirektiv, lär kommittén begära mer tid för att hinna hantera det.
Trots att det borde ha varit uppenbart för regeringen att det skulle komma kritik om att inte tillräcklig hänsyn tas till andra utanför renskötseln, verkar man inte haft detta i åtanke över huvud taget. En ny reglering riskerar nu att försenas helt i onödan. Detta i en fråga som berör och väcker starka känslor. Liksom rätten till renskötsel, jakt och fiske är av betydelse för det samiska folket, renägare och den samiska kulturen, är också jakt och fiske av stor betydelse för många andra.
I maj förra året skrev regeringen att man "efter en omfattande och bred förankringsprocess beslutat om kommittédirektivet till en ny renskötsellagstiftning". Processen kan dock inte ha varit särskilt bred och omfattande när riksdagen bara två månader senare underkände regeringens arbete.
Att frågan riskerar att dra ut på tiden hör på något vis till saken. Staten har länge varit passiv i förhållande till rennäringen, jakt och fiske och andra markrättigheter. Nästintill samtliga ändringar av rennäringslagstiftningen har i så pass hög grad efterliknat sina föregångare att lagstiftningen i det stora hela har varit oförändrad i över ett sekel. Girjasdomen var ett välbehövligt startskott. Vem eller vilka ska ha vilka rättigheter och på vilka grunder?
Utvecklingen på området har skett via domstolarna när politiken och lagstiftaren har förhållit sig passiv. Det skapar en rättslig osäkerhet som varken gynnar det samiska folket, renägare, övrig lokalbefolkning som håller jakt och fiske varmt om hjärtat eller näringsverksamhet.
En majoritet i riksdagen har tagit det på allvar. Det borde också regeringen göra.