Ingen verkar vara mer förvånad över att pandemin inte är över än regeringen. På något annat sätt är det svårt att tolka beskedet att regeringen nu vill införa en ny pandemilag.
Förslaget som socialminister Lena Hallengren (S) berättade om i måndags finns inte ännu men ska vara något regeringen i vart fall har inlett arbetet med. Det är gott att regeringen denna gång är öppen med sitt arbete och inte försöker smyga extraordinära befogenheter genom riksdagen igen.
Målet med den nya lagstiftningen är att kunna begränsa hur människor rör sig i samhället. Hallengren hänvisar själv till bland annat badstränder, som visserligen inte verkar ha varit en källa till påtaglig smitta, köpcenter och kollektivtrafik. Rörelsefriheten är förvisso en avgörande rättighet som inte ska inskränkas lättvindigt, men under en pandemi är det i högsta grad legitimt att införa begränsningar i vad som är tillåtet. Något som förstås redan görs, men med en finkänslighet annars reserverad för elefanter porslinsbutiker. Om det är så att verktygen saknas för att göra ett mer kompetent jobb är lagstiftningen klart nödvändig.
Men det går inte att komma ifrån att det är anmärkningsvärt sent påkommet. Vi är gott och väl sju månader in i pandemins aktiva skede i landet. Redan från början stod det klart att kollektivtrafiken utgjorde en smittorisk. Mest så givetvis i storstäderna där stora folkhopar trängs i trånga bussar och pendeltåg, men påtaglig överallt i landet.
Hela tiden har det också varit uppenbart att det funnits en skevhet i att exempelvis nöjesshoppingens Mecka, Ullared, har kunnat fortsätta som vanligt medan säkra arrangemang som ordentligt separera middagar med underhållning har begränsats till 50 personer utan andra skäl än att reglerna är klart undermåliga.
Och regeringen har inte gjort något för att komma åt endera problemet. De har varit kända och kritiserade sedan pandemins tidiga skede men ändå tog det regeringen över ett halvår att komma fram till att den behöver en ny lag. Inte ens regeringen fick extra befogenheter genom den särskilda lag som antogs i somras ansåg den det tillräckligt viktigt att faktiskt agera.
Regeringens uthålliga inaktivitet är imponerande. Det borde vara omöjligt att få det att ta så lång tid om man faktiskt anser att det är viktigt. För ovetande har man inte varit, det har påpekats av alltifrån rådgivare och tjänstemän till ledarsidor och oppositionen. Det är ofattbart.