Den konstitutionella monarkin har spelat ut sin roll och tillhör det förflutna. Så brukar det låta när svenska republikaner argumenterar för att byta statsskick. Men en kungafamilj har flera fördelar som en president inte kan tävla med. Detta påminns vi om nu när Storbritannien sörjer prins Philip – drottningens man som gick bort den 9 april.
En fördel är monarkins kontinuitet. Prins Philip skulle ha fyllt hundra i juni. Han träffade sin livskamrat och drottning för 81 år sedan. I nära 70 år har han stått i centrum av det offentliga. Själv kallade han sig skämtsamt för världsmästare i att klippa band. Ingen vald president skulle kunna tävla med det förtroende och den erfarenhet som en kunglighet kan bygga upp över tid.
Det förutsätter förstås att monarkins representanter arbetar ihärdigt. Prinsen ska ha hunnit med att delta på nära 23 000 tillställningar, gjort fler än 600 utlandsbesök och varit beskyddare för mer än 800 föreningar och stiftelser. Det är svårt att tänka sig att en serie av aktiva politiker sammanlagt skulle ha kommit i närheten av vad prinsen presterat.
En annan fördel med monarkin som prinsen själv framhöll är att det är lättare för medborgarna att identifiera sig med en hel familj än med en president. Den kungliga familjen ger flera personer att följa och känna gemenskap med. Under senare tid blev till exempel prins Philip något av en farfar- eller morfarsfigur som många britter kunde känna igen.
I de offentliga uttalandena kring hans död var det också många som beskrev prinsen som en representant för sin generation – den som utkämpade andra världskriget. Han var 18 då han tog värvning i flottan 1939. Erfarenheten av kriget gjorde inte prinsen unik, utan just representativ för många äldre britter.
En annan fördel med monarkin, som är nästan övertydlig i fallet med prins Philip, är att den tillåter närvaron av en annan typ av förebilder i det offentliga. Någon har beskrivit prinsen som att hans ledarskap byggde på karaktär och inte på karisma. Det kan vara en välkommen omväxling i en karismatisk samtid där offentligheten är full av unga, egenkära ”influencers”.
Ett samhälle tar inte skada av att ha företrädare som står för lite mer gammaldags värderingar. Prins Philip hade till exempel svårt för vår tids fixering vid jaget och vid de egna känslorna. När journalister frågade vad han kände om olika frågor kunde han brista ut: ”vem bryr sig om vad jag känner?”. Det är svårt att tänka sig något mer stick i stäv med vår tid, där var och varannan mening snart börjar med ”jag känner”.
Republikaner brukar resonera som så att monarkin är otidsenlig och att vi därför bör avskaffa den. De gör då rätt analys men drar fel slutsats. Monarkin är otidsenlig och just därför behöver vi den. Den ger en kontinuitet men också en variation som ett presidentämbete knappast skulle kunna erbjuda.
Mathias Bred är politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån.